Tårarna rann nedför kinderna när min klient tog microfonen och började berätta om sin livsresa inför alla på vår buss. Vilken hjältinna. Vilken sorg. Vilken glädje. Det finns så fantastiska människor därute med livsöden som vet om att klaga på små petitesser är för de olyckliga och för de som ej börjat att leva.
Vi hade precis lämnat Miguel Torres jr vingård med full baluns och var nu på väg ännu längre söderut. Jag hade lovat att läsa om något som låg mig varmt om hjärtat – pilgrimsvandring. Talade en ca 30min runt detta och gav olika synvinklar om hur mitt liv var förr när jag stressade omkring i Sthlm för att försöka hinna med allt, och hur totalt avslappnad jag är i Italien. Att problem är inga problem det är goda budskap….. DÅ,
Präst med keps i Tarragona.
…..ringer min telefon. En röst på andra sidan i vemod säger är det buss B med Veronica? Jag hinner tänka att nu har jag lämnat någon på vingården och då är det ett gott budskap att jag skall stressa av ännu mera och räkna alla i bussen 3ggr istället för 2 🙂
Rösten säger: ” Veronica, jag har gått pilgrimsleden på 80 mil. Jag har varit i den vackra katedralen där aposteln Jakob ligger. Jag har gjort mitt livsresa efter att min son dog i cancer och månaden innan min fader ”
” Om du vill så kan jag komma fram och berätta allt detta. ”
Wow, förstår NI. Här bak sitter en av mina klienter som har gått denna 80 milslånga leden som jag önskar mig få gå när jag fyllt 40. Kan det bli bättre nu? Här sitter ett levande exempel som kan beskriva alla de känslor som jag visualiserar fram.
Ett helt gäng med ljuslila skjortor slogs sig ned vid oss för lunch. Det är ”jove” – ni vet de som bygger familjehusen på varandra. Där borta sitter Anna och Virpi till höger.
Jag återkommer med historien som min klient berättade, och jag tror inte mångas ögon var torra. Underbara människor som vågar gå genom allt och är snart klara med boken på 4000sidor!
/ Idag haft sovis 🙂 ! Äta frullis och lunch sedan iväg 15 för att hämta upp den sista gruppen svenskar – de brukar vara festliga dagar nu framtill slutet på fredag. Nu ger man järnet med noll nervositet och skulle man bli nervös eller hela gruppen ej får med sig sina väskor…. så vem bryr sig om det nästa vecka?
Inte jag i alla fall 🙂 – Värre saker har hänt. Exempelvis mannen som går omkring ensam med sin käpp. Han som går sakta. Han som hade bajsat på sig när han landat i Barcelona och INGEN har efter det vågat tala med honom på hela 4dagar. Han som inte bryr sig om sin hygien. Han som lever i utanförskap.
Det är oxå han som varit med om en bilolycka och nu efter hans förlamning kan ge sig ut på egen hand. Han kanske går sakta MEN han är med oss. Och jag skiter i om han bajsat eller kissat på sig och går omkring i samma byxor. Han går att tala med, det är bara lite svårt att förstå honom.
Det gör bara ont i mig att han får sitta ensam under middagarna och äta, för ingen vill sitta brevid honom. Inte ens vi satte oss ned vid honom. Vågar jag skylla på att jag ej orkar vara tillgänglig för alla hela tiden?