Dofter är ju som minnes kistor. Man känner en doft och skallen beger sig iväg bortåt till platser som antingen är roliga, glada, eller ledsna. Det förgångna. En annan plats och tid. Min mormors ladugård med doft av djur som blandades upp med ett bak av tunnbröd i lill-stugan brevid. Mammas sockerkakor med sin doft av vanilj, choklad och kanel.
Mammas toalettskåp, hennes egna, med Opium, Paloma Picasso och Tresor. Sött & tungt som attans. Min lekplats runt tomten doftandes ny klippt gräs och runt hus knuten trängsel av liljekonvaljer. För många började det hela började med en flaska Chanel N ° 5 i mammas badrum.
Vid högstadiet fick man välja egen doft – min alldeles egna parfym – Poison by Christian Dior. Jean Paul Gaultier var med väldigt ofta. Jag bar Laura Biagiotti till en avslutning. Den mest älskade vid 25 och framåt, var de lyckliga åren med lightblue by Dolce & Gabbana, det var något alldeles nytt. Antar att alla ni har skilt er från den gamlingen. Jag har funnit en ny crush, ny typ med ett gigantiskt namn; My Name.
Redan en favorit by me. Jag kommer även kvällstid dofta klassiska tunga kryddiga sockriga edp Shalimar by Guerlain.
Jag kan bara antaga hur de italienska flickornas rum, toalettskåp, garderober doftade lavendel, jasmin och ljuvlig äkta magnolia – magiska minnen.