Detta med att ej förvänta sig något tillbaka när man givit massor. Hur bär man sig åt? Det är såååå himla svårt att få bort tanken ur skalet, att man skall vara tacksam över att man gjort en god gärning för någon annan. Sedan bara LE och fortsätta vara glad och göra goda gärningar igen. Till samma person? KNAPPAST! Ok, detta har jag lärt mig iallafall.
Den där dagen när man behöver den där hjälpen, var är de personerna man hjälpte? Är dessa personer mindre begåvade? Är de bara egoistiska. Är det en hint att vi kanske ej skall vara vänner längre? TELL ME DEAR GOD!!!
Om någon skulle uppfatta mig så här hoppas jag att ALLA säger till mig. Det är ju riktigt obehagligt att vara så här i sin personlighet. & gång på gång blir jag lika förundrad…och jag har levt halva livet snart, bara det är ju skrämmande(?).
Jag fattar att SE personen i ögonen kan vara det svåraste. På andra plats är att RINGA. Sedan har vi favoriten, och det är att SKRIVA. Det absolut enklaste och smidigaste samt fegaste är ju att skriva till den andre ett svar.
Inte ens det kan personer klara utav(???).
Det enda jag ser, läser, tolkar, doftar, känner, smakar och hör är RÄDSLA!
Satt precis och funderade på hur många liknande sådana här inlägg jag skrivit på dessa 1,5 året jag bloggat?
Det är väl en livslång historia som kommer att upprepas till graven, eller till jag slutar att bry mig, ev blivit buddhist.
Ni är ju som sagt min psykolog annars är det kyrkan som kallar. Som vi gör in Italia.