Jag tänker på hur missanpassade jag kände mig som liten med min fulla sminkning, och stort hår som tuperades upp likt en jätteparabol på skalet. Infärgade sidor i mörkt som sångaren Limahl hade gillade jag skarpt. Ni vet han som sjöng never ending story. Alla är vi olika, så vackert.
Alla fnissade när jag klev på vår skolbuss som jag var tvungen att stå ut, att åka de 2km till skolan pga av att bortanför min grusväg så möttes jag av stora stygga E4.an. Att cykla var förenat med olycka, ansåg vår skola. Jag kan ärligt säg att jag var rädd för den dår bussen. Att kliva på. Jag var annorlunda. Jag var mycket blyg som barn. I min egna värld ihop barbies och skogsdungar prydda med liljekonvaljer i de gläntorna utanför vårt hus lekte jag med låtsas-kompisar som hette molgam, där var jag en bestämd ung dam. Exakt som den jag är idag med starka åsikter.
Jag var ett barn som var ensamt på landet och i min värld fanns det allra senaste i materialistiska ting. Jag tror vi hade 5 video apparater redan 1983. Jag snappade upp allt inom musik världen. Jag började sjunga och min pappa filmade glatt mina musikaliska framsteg kväll efter kväll. Än fast jag inte tänkt mycket på ordet mobbad som vuxen. Så antar jag att varje litet skratt, hånflin, fnissande eller en nedlåtande åsikt om hur jag såg ut gjorde mitt inre mycket skört. Det är en del i mobbing.
Jag var annorlunda. Jag såg annorlunda ut. Jag hade minst 8 kajal pennor vid 10års ålder. Hårspray fick min mamma köpa en ny varje vecka. Mestadels älskade jag bruncreme. Hela ansiktet såg ut som en chockladboll mot min superljusa-spaghetti-kropp.
Jag tänker på hur hemskt det är idag för alla unga. Jag ryser. Utseendet är allt. Jag är ingen förebild för dessa unga, för jag älskar allt som har med utseendet att göra. Trots detta så står jag stadigt med fötterna på jorden. Kanske för att jag är snart 40år, men det tog ett tag att komma dit.
Hittade detta budskap. Idag skrattar jag åt alla som ser exakt likadana ut. Så himla tråkigt. Jag skrattar dock inombords.
Annan orolig incident idag var att jag sökte efter en butikssäljare på FB via min status. Som svar får jag mängder av ivriga flickor som glatt slänger iväg sitt engagemang. Väldigt kort engagemang bör tilläggas.
Ena tjejen skrev ” min syster är syper snygg……. ”
Va??? Inte får man väl ett arbete för att man är ”super snygg”, allra helst icke när man icke vet vilket arbete vi talar om. Det kan snarare vara till en last, att vara ” super snygg….”
10st har skrivit tillbaka och skickat CV – 8st har ej återkommit om det arbetet de så febrilt var intresserad utav(?). Jag förstår varför vissa ej har ett arbete, om jag säger så.
Lauren Hutton får avsluta detta inlägg och hur hon blev mobbad som barn för sin glugg, och vad de gjorde med henne och hennes personlighet. I flera flera år vågade hon icke le. De flesta barnen hakade på och skrattade högt åt hennes glugg. När hon blev modell och sexsymbol så skrattade hon inombords åt dem, som fortfarande var kvar i samma fotspår och i samma by !
Bacio by Vero