Dessa dagar har jag insett hur mycket det ger när man kliver utifrån sig själv och vågar vara sårbar. Det tog några år. Ni vet hur illa det egentligen är när man träffar någon för första gången eller man har sina bestämda åsikter om någon som är offentlig. Man bestämmer sig efter en millesekund om hur den personen är. Man har redan gjort sin personliga bedömmning(??).
Det brukar sällan stämma. Vissa människor behöver mera tid än andra att slappna utav och våga vara sig själva – bara då, kan du bestämma vad du anser om någon annan.
Många år har jag själv blivit behandlad dåligt. De ser en person som är medveten om sitt utseende och som bryr sig och är totalt spralligt energiskt snäll. De får många att undra, tycka och anta konstigheter. Sluta dömma andra, gå till dig själv hur det skulle kännas, du människa som aldrig blir ifrågasatt för att du vilar på ett ständigt skydd av tveksamheter i livet fyllt av en påklistrad mask som gör att folk aldrig vågar komma dig nära.
Story behind this? Her dad was leaving on a 2 year deployment.
She was crying, and wouldn’t let go of her dad’s hand, even when he stood in line, saluting. No one had the heart to break them apart.
Idag och igår fick jag detta av kvinnor som bor i ett annat land än Sverige. Läs gärna;
” P.s Ibland när jag känner mig sådär ensam och långt bort (och när mitt internet har dött och skype därtill) så brukar jag skriva en lista på allt jag har som de inte har där hemma ( Sverige) 🙂 den kan bli ganska lång och ibland känner jag mig lite bättre! ”
” Mina tankar om ensamhetstönket…Ibland är det lätt att måla upp en drömbild av hur vänner och släkt skulle vara när du flyttar hem. Kom ihåg att du är en nyhet varje gång du är hemma vilket gör att alla ger sig och dig massa tid. När du varit eller bott hemma ett tag blir du vardag och dem med och istället skulle du längta till alla vänner och säkert Leos familj? Har jag fel? Vet inte men så har det alltid varit för mig. Och varje gång jag flyttat, till X eller X eller X etc etc så har den känslan kommit fram igen.
Jag tror bara att du är sådan och vemod kan vara underbart ibland. Jag blir glad igen om jag får sjunga några riktigt vemodiga sånger och gråta en skvätt ( leona typ…)för mig själv framför pianot. Alternativt spela upp en slags scen med mig själv. Eftersom du är en sån vacker känslomänniska så måste hjärnan vila ibland och då blir det deppigt ett litet tag, kan inte släppa ut all sotossin eller vad det nu heter;) alla dagar…. Du är älskad. Puss. ”
