Vilken saga som hände mig.

Jag tror man ger upp i kärleken utan att tänka ett steg längre, att kämpa tillsammans eller själv för den kärlek man tror på. Det är för lätt att bara ge upp, man måste stånga sig blodig för det man än gång trodde på, och fortfarande tror.

Ibland tar det längre tid för den ena att inse att denna kvinnan/mannen gör mitt liv lyckligt. Hon kommer att vara vid min sida när seglen är nere.

Pälsen är inte från Kina.

Det tar ett tag att känna trygghet med en annan individ, helst när båda kommer från otrygga förhållanden, separationer, skilsmässor, otrohet, sjukdomar, skuldkänslor, skam och sorg mm etc osv. Det är ofta man dras till sin motpol, som i mitt fall. Jag är nästan allt det inte Leonardo är och tvärtom.

Jag hade aldrig lärt mig vissa saker om livet, om det inte varit för honom och min nyfikenhet – han likaså.

Jag är en öppen bok. Han en sluten. Min bästa vinst är att öppna de kapitel som givit honom sorg. Jag har lyckats. Hans bästa för honom, att jag visar min sårbarhet och inget känns längre något att skämmas över – min skuld.

Många tankar fanns ibland att jag inte skulle orka jobba med mig själv, och att han inte skulle ändra sig. Viljan att ändra sig. Och tänk jag lyckades. Jag ändrade mitt tänkande och genom detta ändrade han sina känslor.

När det kommer till relationer sade en gång ett ex till mig; ” Du är den viljestarkaste kvinna jag mött”

Det kan jag vara om det jag möter är något jag tror på, som jag vet kan bära bådas lycka och framgång. Många gånger i mina relationer med män har ingen visat sig vara illojal, otrogen eller drömmande mot mig…..De har alltid vetat vad som komma skall med min trygghet. Jag är en stor kommunikatör.

Den som hävdar något annat, har ej lyssnat.

Jag är hysteriskt glad att jag stod ut och inte lyssnade på de som inte trodde på mitt liv här i Italien. Mitt längsta förhållande sedan jag började vid 13 års ålder ( all true ) och jag mår som en principessa, och sagan har precis börjat efter 4,5 år med min Leonardo.