När ”vissa” förändras till det bättre som jag trodde det ej fanns hopp för så blir jag glad för både min skull och dennes, MEN samtidigt chockad över hur denne lyckades. Jag tänker oxå lite onda tankar som, nja denne kommer nog strax återgå till den där elake igen. Detta är fel, tänk Vero! Det är inte vad jag försöker lära mig själv. Man blir besviken på en själv och inser att det tar sin lilla tid att uppskatta förändringar hos andra, även de som blivit strålande bättre.
Tomten kom runt 20 igår. Han var jättekort. Tomten har krympt de senaste 4åren.
Tänker tillbaka på gårdagen och uppfattar mig själv som att jag talade alldeles för litet med folk. Håller jag på få andra hormoner? Är jag less? Orkade inte ens anstränga mig till att tala heller så fasansfullt mycket igår på middagen.
Det slår aldrig fel… När man är laidy laidy-back så kommer alla och tala med dig. Det är som med hundar. När man är allergisk mot vovve, då kommer de alltid till mig och hälsar glatt med en slickande tunga.
Dessutom groggade tomten. Jag själv fick fortsätta vara fri från alkohol. Det är den afrikanska-insektens fel.
Dagens citat;
” The free soul is rare, but you know it when you see it — basically because you feel good, very good, when you are near or with them. ”