Vad jag hatar detta att komma på att man styrt sig själv att göra, tycka och behaga andra människor. Det slog mig när jag chattade med en väninna till mig samtidigt som jag såg Hellenius Hörna med Peter Settman som gäst – att jag är ju som han.
Jag känner som Peter. Jag är en ”glad-skit.” En optimist.Varför lyckas jag lyssna på de som säger att jag är en negativ pessimist eller en klagande typ? För att jag tillåter mig själv att lyssna på denna dynga. Varför kan jag inte tänka på alla som säger; ” Veronica jag är så tacksam att du alltid är glad ” Ett ex sade ofta det till mig.
Eller vänner gamla, nya och bekanta som tycker det är fantastiskt att jag är så glad. Varför stannar alltid ofta de negativa kommentarerna kvar och etsar sig fast i ens minne? Jag vet att jag arbetar hårt med detta, för att få dem att försvinna och håller mig borta från negativa typer så mycket som är möjligt.
Och, visst jag behöver bekräftelse på att jag är glad och positiv. Jag behöver detta när jag känner mig nere eller tar emot mina vänner, eller pojkväns sorg och känslor. Eller tänker på varför min pappa inte fick vara frisk.
Och vad passar bra då, om inte lite julfoton på mig själv, kusinen och pojkvän. 10grader med fuktig luft har vi så känns tråkigt att ingen snö ligger på backen. Och ni, det blev ingen kyrka 🙁 Vi var för lata. Och snart så måste jag gå och firra mig igen… Men NI vet att jag gillar att göra mig fin, umgås med människor, äta mat och ha skoj.
Jag bara längtar efter en sak just nu. Och jag vet att det är så nära, så nära. Den dagen kommer jag vara den gladaste Veronica i hela världen. Det är min tur NU !
Tack alla ni som skriver till mig och säger fina snälla underbara ord till mig. Vissa av er vet ju bara vem jag är genom bloggen, den ” Vero” ! Det är rätt skönt, ni har inga gamla minnen av vem jag är. Allt känns altruistiskt nära och äkta. Exakt så som jag vill vara.