Jag ar inte direkt en person som alskar barn. Jag forstar att det maste finnas barn for att det skall finnas vuxna. Jag hatar inte barn utan accepterar ett visst matt utav samexistens. Ibland kan det nastan vara lojligt vilket daltande det skall vara med de sma liven. Bara for att man ar barn betyder inte det att man per automatik ar vare sig sot, begavad, musikalisk eller bara helt underbar. Anda maste man som vuxen genomlida hela konserter av ett fult litet troll som uppenbart ar helt tondovt.
Varfor skall det vara sa? Varfor gillar folk bilder pa skrynkliga, roda nyfodda bebisar pa facebook och skriver saker som ” namen, guuuuud saaaa sooot !!! ” Nar bebisen ifraga ser ut som en vaxad ratta?
Jag vill med detta pasta att hypen runt barn ar meningslos och till och med kontraproduktivt. Vi fostrar en generation som alltid far hora att de ar underbara, vackra, perfekta om de sa bara skiter regelbundet. Samhallet ser inte ut sa. Det ar battre att ha lite sjalvinsikt och veta sina svagheter och styrkor. Alla ar inte underskont vackra, roliga eller begavade.
Fordelen med att vara over 35-strecket ar att man kommit pa vem man ar, forhoppningsvis accepterat det och kanner att det blir inte sa javla mycket battre men inte sa javla mycket samre heller. Vem bryr sig om jag var ful som barn?
Foto/ En god vaninnas nyss utkommen 5minuters bebis. Hon haller med mig. Lugn, jag fick tillstandelse att publicera en rod, skrynklig ful nyfodd bebis.
Hahaha…,