” Fallet – min egna pappa.”

Jag skall alltid plaga mig sjalv rent psykiskt. Idag har jag gratit som Julia Roberts. Igar var jag en bitterkarring, pga att jag ej fick min vilja igenom av nagon anledning som jag idag inte kommer ihag. I fredags var jag varldens gladaste Vero. Allting skall goras till the limit.

Idag fann jag mig sjalv i en videobutik, och fick syn pa dvd:en ”Fallet Henry”. Och jag minns att denna film var exakt som det livet som min egna pappa fick genomga vid 39ars alder. Min far var en glad, livfull, ung-i-sinnet pappa, lite barnslig, ratt egoistisk, arbetade mycket, gillade att lata sig och vara hemma i sitt egna hus. Han alskade att handla nya bilar, och spela tennis samt bowling. Han storde sig oxa mycket pa vad andra sade och gjorde, men holl alltid kaft. Han hade varldens humor, och har fortfarande.

Idag ar han en helt annan person. Jag har upptackt egenskaper hos honom som jag ej tankt pa innan, den att han ar en oerhort kanslig manniska. Jag har aven upptackt andra mindre trevliga, dock ar han sin egna person, och jag min. Han drabbades pa min 13ars dag utav ”mordare-bakterien”, som de tror kom in via ett sar han fick nar han ramlade en januari natt utanfor vart hus pa ishalt underlag.

Efter en vecka hamnade han i respirator. Bakterien hade slagit ut alla hans vita blodkroppar som skyddar kroppen. Min mamma satt varje dag och talade med honom under de veckorna han lag dar utan kanslor, utan att vara medveten om att han hade 3 dottrar, en fru och ett vackert hem med underbara vanner att vakna upp till. En dag vaknade han upp, och da borjade den langa rehabiliteringen tillbaka till livet, igen. Han kunde inte ga, knappt tala, allt fick han lara sig pa nytt, som en 3aring.

Efter detta blev sig livet aldrig sig likt for min pappa, och han har aldrig kunnat forlata sin sjukdom, och forsta varfor han drabbades sa illa. Han blev blind pa ett oga, dalig syn pa det andra, motoriken ar ej den samme, hans sinneslag blev sig inte heller detsamma igen. Idag sa har jag mera forstaelse over hur illa allt blev. Att de frantog honom all sysselsattning, totalt avkapad fran det sociala livet. Man lat honom inte fa genomga terapi med psykologer. Det behovdes inte, ansag man.

Min pappa Anders 16ar med sitt forsta barn Patrik, min halvbror.

Jag minns att vi blev tillfragade om hjalp av psykolog, fast det tyckte ”nagon” att man inte behovde. Idag sa tycker jag bara att, det var helt fel, fast man forstod inte battre. Min pappa ar ungefar som han ar tillbaka vid 20ars aldern, och han ar medveten om det, fast klarar inte att gora ”upp” med sin sjukdom. Han har inte styrkan. Varfor? Ja, det vet bara han, och vad hans barndom gav honom.

Detta har saklart format mig mycket som person, om vad som hande honom, och hur jag beter mig i livet idag. Jag minns honom som frisk, det gor inte mina systrar. Det gor ont. Det hade formodligen varit battre for mig om jag hade haft minnet av honom som sjuk , som mina systrar. Hemskt att saga, sa…for saklart vill jag minnas honom som frisk, fast det gor ont i hela mig. Jag forstar nu idag, att det enda jag ville var att fa min pappa Anders tillbaka som han en gang var. Det fick jag inte…

Jag fick en pappa som nastan aldrig ringer mig, som ser negativitet i det mesta, en pappa som jag vet dar inne har mangder av kanslor som bara vill ”ploppa” ut, fast han vagar inte utav radsla. Min pappa ar varldens snallaste. Han ar och har alltid varit, det ar den egenskapen som ar den starkaste, och som fortfarande ar befast i honom…. dock har han ej forstaelsen att bry sig mera om sina barn….. Detta ar fragetecken for mig, och som kommer att forbli resten utav livet, antar jag.

Jag orkar bara inte vara den, som alltid forvantas skall vara stark, som skall vara ”nanny” at ens foralder…. Jag har borjat inse att det ar sa har det ar, an fast det tog lang tid. Jag orkar inte ta ansvar langre. Jag ar min egen.

Min pappa, nar han gjorde lumpen… Alltid glad med ett leende pa lapparna, som min mamma Sylvia.

Sa vill jag minnas honom: GLAD & LYCKLIG med min mamma <3 ! 

”Fallet Henry” ar en valdigt gripande film fran 1991. Se den om ni vill hava forstaelse over hur en sjukdom kan forma en hel familj. Spelas fantastiskt utav Harrisson Ford och Annette Benning. Han forandrades till det battre efter att varit en hansynslos manniska.

Alla forandras olika, min far var en snall, omtyckt manniska…kanske han blev sa besviken, och darav ej orkade kampa med sig sjalv… Vem vet, bara min pappa Anders Jonsson. Vi har fin kontakt, inget mer med det. Jag hade bara onskat att han kunnat vara mera narvarande mot mig, mina systrar, barnbarn, mot min mamma som stallde upp for honom under alla dessa aren genom rehabiliteringen, och veta att VI var/ar dar for honom.

Min slutpladering gallande allt i livet ar kommunikation. Bara, andas…tala lugnt..saga vad man kanner. Om den andra ej forstar, da ga man vidare…. Da var det ej meningen.