Var en dag på skolan. Jag gick i åttan. Vi var på väg till ica, gick med Petra, Frida, Gry och några till. Och helt plötsligt så säger Frida, ja, Dixi har det bra i Kramfors hon. Och Gry bah: ja, det har hon. Jag blir helt tyst, säger bara okej, blir helt chockad och bara tänker. Sedan på Svenskan så bara kommer tårarna, jag springer ut ifrån klassrummet och Petra följer efter! Jag låser in mig på toan, och jag har aldrig i hela mitt liv grinat så mycket, det bara sprutar med tårar och jag har så ont, i magen och halsen, en stor fet klump. Sitter på toan ungefär i 30 min och mår piss. Går sedan tillbaka till klassen och sätter mig.. På kvällen sedan då jag kommit hem så grinar jag, jag grinar mig till söms, att jag förlorat min bästa vän, min fucking bästa vän. Och ingen hade sagt något, hade bara lust och klappa till nån. Dom två andra veckorna var jag bara nere, mina betyg blev bara sämre och sämre, och jag vart bara elakare mot kompisar och isolerade mig. Men sedan så efter 6 månader så får jag träffa henne igen, och en klump lossnar ifrån min mage, en dålig klump. Men nu mår jag super, jag saknar Dixi som fan, men hon är fortfarande min bästa vän, och kommer alltid vara. Det är faktiskt det värsta jag varit med om. Jag får ont nu när jag skriver dethär, men det är bästa sättet för mig att bearbeta det.
Första gången jag träffade henne efter 6 månader!
