Sanningen bakom min klädstil

Mitt namn är Wafa Wafai. Jag är 22 år gammal och bor i Uppsala. Jag startade denna blogg en kort tid efter att jag vunnit tävlingen och titeln ”Årets stylist 2015 Uppsala”. Jag har varit med om mycket, men tänkte då, det är nu eller aldrig. Tyckte att det var ett perfekt tillfälle att starta blogg nu när man har lite mer inflytande än tidigare. Nu har jag en titel. Som jag får behålla i ett helt år. Då var jag Wafa Wafai, tjejen som har bra klädstil och jobbat för SVT. Jag vill att det ska ha hänt grejer inom det här året. Jag har ett syfte med bloggen. Jag tycker såklart att det är hur kul som helst att skriva om mode, skönhet, min man och matlagning. Jag kommer att fortsätta skriva om detta. Men jag vill ha mer, jag vill skapa en diskussion kring känsliga livssituationer. Ämnena är många och alla är välkomna att dela med sig om sin historia. Nu bryter jag tystnaden. Här kommer min historia.

Jag hade inte bra självförtroende när jag växte upp. Jag var jättesmal, hade snea tänder och glasögon. Jag fick inte ha på mig alltför avslöjande plagg och jag fick inte träffa killar. Det gjorde bara saken värre. Jag minns att jag skämdes så mycket över detta. Mådde så fruktansvärt dåligt och ingen verkade ha det som mig. Tjejerna på min skola hade push up BH, stringtrosor, smink och vaxade ben. Va? Fick man ha det när man gick i sjuan? Tänkte jag. De hade även tighta jeans och urringat på sig, och på helgerna fanns det alltid olika hemmafester man kunde gå på.

Jag kände mig så osynlig, och trodde att man skulle se ut som de för att få uppmärksamhet från killar och bli sedd. När alla andra skulle till fritidsgården efter skolan hittade jag på en ursäkt om varför jag inte kunde komma och så gick jag hem. Jag fick ju inte vara med killar, och jag kunde inte berätta det för någon, för att jag tänkte att de skulle tycka att jag var ännu mer konstig, än vad jag trodde att jag var. Så jag gick bara runt och fortsatte må dåligt. Det var alltså mycket i huvudet på mig.

När jag sedan började gymnasiet fick jag nog. Hur länge skulle jag fortsätta plåga mig själv? Hur länge skulle jag tycka att jag var mindre värd än alla andra?

Jag började skriva ner vad jag tyckte om med mig själv. Precis allt skrev jag ner. Hur kunde jag, under alla dessa år ha missat att jag är rolig, snäll, charmig, ödmjuk och generös? Och varför var det bara tjejerna som hade på sig för lite kläder som hade bra klädstil? Varför kunde inte jag, ha en cool klädstil utan att behöva ha på mig för lite? Varför skämdes jag över att inte få träffa killar, eller ha pojkvän? Så många unga tjejer har haft det precis som mig, och inte vågat prata om det. Varför? Varför pratade jag inte om det? Varför pratar NI inte om det? Jag önskar verkligen att det hade funnits någon som hade kunnat säga alla de här grejerna till mig när jag var yngre. Det hade hjälp så mycket och jag hade känt mig mycket mindre ensam. Jag hade även många långa samtal med mina föräldrar om hur jag mådde. Sedan bevisade jag för mig själv att man kunde bli sedd utan att ha på sig kläder som visade för mycket hud. Jag önskar att någon från framtiden hade kommit fram till mig och berättat att jag vid 22 år skulle vara gift med en man som ser ut att komma ur en modeannons, att jag skulle känna mig så snygg och vara trygg i mig själv, att jag skulle vara en stark ung kvinna, inte låta någon trampa mig på tårna och att jag skulle vara Årets stylist 2015 i Uppsala.

Jag vet hur mycket jag är värd idag och skulle aldrig nöja mig med mindre. Om du, idag mår dåligt för att du inte får klä dig som du vill, eller mår dåligt över ditt utseende eller har något annat problem så har jag en hälsning till dig.

Du är varken konstig, ful eller ensam. Bara för att folk inte pratar om det problemet du har betyder det inte att problemet inte existerar. Det du upplever är jobbigt och allvarligt, men den enda som kan vända på detta är du. Bara du. Ingen annan. Acceptera dig själv som du är och försök se lösningarna istället för att vara fast i problemet. Prata om det, fråga om någon annan har det som dig. Du kanske gör så att någon annan vågar prata om det, genom att fråga själv. Vill du bara prata ut, eller ställa frågor får du mer än gärna maila mig. Den står på headern.

Jag hoppas att jag med detta inlägg kan inspirera andra att våga prata ut. Även om det bara skulle vara en eller två personer så har jag lyckats.

#vågaprataut