Den polske astronomen Copernicus visade i mitten av 1500-talet att planeternas rörelse lättare kunde förklaras om man istället placerade solen i mitten. En annan astronom, Johannes Kepler, kunde visa att planeterna inte alls rörde sig i perfekta cirklar utan i ellipser. Med hjälp av den nya kikaren kunde italienaren Galileo Galilei upptäcka månarna som rörde sig runt andra planeter och se att himlen med sina stjärnor var oändlig. Utveckligen av den nya världsbilden slutfördes 1687, då engelsmannen Isaac Newton lade fram sin teori, som utgick ifrån att alla himlakroppar styrdes av samma fysikaliska lagar som jorden. Detta gjorde att man började se jorden och universum på ett nytt sätt.
