Jan Lindström Cornelis är alltjämt lika aktuell

Det är fint att han får sin minnespark och ännu finare att han i dag når fler unga än han gjorde medan han levde. Och som det nu blivit i vårt land är det allra finast att han var invandrare.

Det låter så idylliskt med Mäster Mikaels gränd.
Ända tills man får reda att mästern på sin tid var bödel.

Det kan passa Cornelis Vreeswijk rätt väl att få sin egen park där.

På måndag invigs den med någon liten högtidlighet och en del
närvarande skall minnas honom och se ut över staden, en oerhörd
utsikt över staden Stockholm från Glasbruksklippan som han också
skulle gillat.

Det är fint att han får sin minnespark och ännu finare att han i dag
når fler unga lyssnare än han gjorde medan han levde. Min egen 15-
åring kan rätt många av hans låtar utantill.

Och som det nu blivit i vårt land är det allra finast att han var
invandrare.

Parken är ungefär tjugo steg gånger tolv steg, fyra trappsteg upp på
gräset och fyra trappsteg ytterligare till de fyra sofforna och
utsikten över staden på vattnet.

En gång for jag ner och besökte honom i hans födelsestad Ijmuiden
(uttalas Äjmu”jden) och på sätt och vis var han väl lika hemma där
som i Stockholm.

Eller han var lika litet hemma där som i Stockholm – eller Rio för
den delen. Trasiga skor och Ipanemas höftsväng, Cecilia Lind och
Fredrik Åkare, Personliga Persson.

Alla möjligheter till hemviste fanns i honom, alla risker för
utstötning.

En gång var jag ombord på hans privata pråm och han visade sitt
arbetsrum med ett foto av Ernest Hemingway på skrivbordet. Men
sista gången jag talade med honom sade han att han inte pallade mer.

Han sade:

– Nänä, du är schysst, men jag vill inte mer. Kan du förstå det?

Då hade det varit rätt mycket om transvestiter i Vreeswijks säng och
en del om alkohol. Och jag sade att helvete, jag förstår. Men jag
kände mig som en utpräglad förlorare, representant för ett skit.

Det sista jag hörde av honom var en intervju som Ulf Elfving gjorde
i radion från sjukhuset. Cornelis Vreeswijk, när han visste att han
skulle dö av levercancer i vad man vanligtvis kallar förtid.

Juniregnet faller över Cornelis park intill Albert Eng-ströms
trappa. Eng-ström bodde härintill när han skapade figuren Kolingen.
Jag vet inte vad Cornelis tänkte om Albert Engström, en förfärligt
begåvad person med antisemitisk läggning.

Allting är rätt trassligt och regnet kallare än det borde vara.

Men i övermorgon invigs Cornelis park bara ett stenkast från hans
grav vid Katarina kyrka, där också skalden Lars Wivallius ligger.
Och om man allvarligt betänker att Cornelis Vreeswijk (Fräjsvejk)
invandrade till Sverige när han var tolv år och aldrig glömde det,
så är det inte dumt alls.