THIS PAIN IS JUST TOO REAL!!!

Nu ska jag skriva ett riktigt ärligt inlägg. Snart har en månad gått. Åh this pain is just too real. Jag mår skit… kvällarna är värst. Tårarna rinner ned för mina kinder just nu, denna smärta som jag bär på hela tiden. Att man kan sakna en människa så mycket, att man kan älska någon så mycket.

Jag försöker vara stark och jag ÄR det. Men det brister ibland. Ikväll har jag gråtit så mycket att jag knappt fått ett andetag… ni vet när hela kroppen viker sig och man vet inte vart man ska ta vägen. Sådan saknad!!!

Det jag vill säga är att älska varandra, ta ingenting för givet och VAR SNÄLLA mot varandra!! Idag har du allt och imorgon kan du förlora allt. Visst, jag har inte förlorat min älskling, men det är sjukt ensamt och det dödar att sakna någon så mycket att man gör allt för att glömma saknaden en minut. Alkohol hjälper inte, även om jag försökt bota det med alkohol… jag erkänner, har överkonsumerat alkohol!! (mamma, var inte orolig längre för mig) Men nu har jag börjat träna istället och dricker endast på helgerna.

Det är inte lätt och jag har frågat gud ikväll: Varför måste just JAG gå igenom sådana här jobbiga situationer hela tiden? Innerst inne vet jag att det är ett prov. För när man går igenom sådana här jobbiga grejer så blir man starkare, våran relation kommer vara starkare än någonsin när han kommer hem igen, våran kärlek har växt starkare… det är ett prov! Men bara att det är fruktansvärd när man väl går igenom och sitter i den jobbiga situationen. Efter när allt är över kommer det vara halleluljaah. Men just nu försöker jag ta en dag i sänder.

Vill inte att någon ska tycka synd om mig. För det finns folk som har det mkt värre än jag. Folk som har cancer, människor som får besked att deras närmaste har blivit en ängel… Jag är låg, men efter regn kommer ju solsken.