Vad känslig jag blivit. Känner mig åter liten och skör igen. Åh imorgon är det ryska. Det är både spännande, excited och samtidigt går jag tillbaka i tiden. Min barndom. Det är blandade känslor. Men mest är jag såklart GLAD över att ta ett sådant stort beslut.
17 år har gått, då jag burit på en massa saknad, massa smärta och minnen. Massa tårar har fallit ned för mina kinder. Att förlora sin mamma när man är 5 år är brutalt. Det är då man behöver henne som mest. Nää då tog gud ifrån henne från mig. Jag hade ju min pappa, men han var alldeles för ledsen… så han söp ihjäl sig. Jaja, alla har vi något i bagaget.
Jag kände efter tjugo års åldern att jag kunde börja tala om det här. Dock är det känsligt i vissa sammanhang. Kommer ihåg i England, vi fick en uppgift om att vi skulle skriva våra vackra barndomsminnen från den stund vi mindes. Jag sprang gråtandes ut från klassrummet. Ibland gör det fortfarande för jäkla ont. Man kan ju inte alltid vara stark…