Vad k\u00e4nslig jag blivit. K\u00e4nner mig \u00e5ter liten och sk\u00f6r igen. \u00c5h imorgon \u00e4r det ryska. Det \u00e4r b\u00e5de sp\u00e4nnande, excited och samtidigt g\u00e5r jag tillbaka i tiden. Min barndom. Det \u00e4r blandade k\u00e4nslor. Men mest \u00e4r jag s\u00e5klart GLAD \u00f6ver att ta ett s\u00e5dant stort beslut.<\/p>\n
17 \u00e5r har g\u00e5tt, d\u00e5 jag burit p\u00e5 en massa saknad, massa sm\u00e4rta och minnen. Massa t\u00e5rar har fallit ned f\u00f6r mina kinder. Att f\u00f6rlora sin mamma n\u00e4r man \u00e4r 5 \u00e5r \u00e4r brutalt. Det \u00e4r d\u00e5 man beh\u00f6ver henne som mest. N\u00e4\u00e4 d\u00e5 tog gud ifr\u00e5n henne fr\u00e5n mig. Jag hade ju min pappa, men han var alldeles f\u00f6r ledsen… s\u00e5 han s\u00f6p ihj\u00e4l sig. Jaja, alla har vi n\u00e5got i bagaget.<\/p>\n
Jag k\u00e4nde efter tjugo \u00e5rs \u00e5ldern att jag kunde b\u00f6rja tala om det h\u00e4r. Dock \u00e4r det k\u00e4nsligt i vissa sammanhang. Kommer ih\u00e5g i England, vi fick en uppgift om att vi skulle skriva v\u00e5ra vackra barndomsminnen fr\u00e5n den stund vi mindes. Jag sprang gr\u00e5tandes ut fr\u00e5n klassrummet. Ibland g\u00f6r det fortfarande f\u00f6r j\u00e4kla ont. Man kan ju inte alltid vara stark…<\/p>\n