Året 1992 föddes ett litet flickebarn som fick namnet Anna Linnea Madeleine Wikström. Navelsträngen var runt halsen och allt blev lite dramatiskt där inne i rummet. Men ut kom jag och var frisk men inte särskilt glad. Från stor tån till huvudet mätte jag 50 centimeter. Vikten vad som ett helt vanligt barn.
Min barndom var bra, jag hade vänner från första dagen ungefär. Min bästis hette Julia ena dagen medan andra dagen var det Felle som var min bästa vän. Jag älskade mitt dagis, mina föräldrar, min syster var lite si och så. Vi bråkade en hel del men det är klart jag älskade henne också.
Musiken som spelades hemma var AC/DC, Thåström, U2, Kent, Imperiet, Ebba grön och en massa fler artister och band. Jag och Felle headbangade i deras källare och njöt av musiken.
Mitt rum var stort som innehöll massa barbiedockor, dockor, barnvagnar, vaggor, pussel. På tapeterna var det nallar om jag inte minns fel. Jag älskade dom fast mest av allt älskade jag att klösa bort tapeten, fast det var inte lika kul när mamma och pappa kom på mig. Jag hade ett ställe vid min säng som jag klöste på.
2003 flyttade vi till pappas gamla hem, där han bodde nästan hela hans uppväxt, och där bor vi fortfarande. Jag var 11 år. Flytten förändrade en hel del. Livet hade bestått av dockor, kompisar, musik, lekparken, pic-nic, skidor, skridskor o.s.v. Rätt bekymmerlöst liv hittills. Men de blev snabbt en ändring på de, jag fick mer och mer problem. Fler och fler hemligheter. Jag isolerade mig själv, satt mest vid datorn, umgicks med mina vänner där, ignorerade mina vänner ute i verkligheten. När jag var 14 år gick det så långt att mamma tog med mig till Bup. Enligt dom behövde jag inte hjälp men ett halvår-ett år senare gick jag dit frivilligt. Jag behövde hjälp. Jag ville inte leva längre. Jag skar upp min vänsterarm.
Jag gick hos Bup ett tag men sedan började jag trappa ner på mötena. Jag gick mer sällan. Jag började må bättre. Men så dog en vän. Han tog sitt liv. Jag la all skuld på mig. Jag skämdes så. Jag sa aldrig detta till min psykolog. Det var alldeles för nära mitt hjärta för att jag skulle kunna tala om det. Inte så nära tiden. Jag slutade helt och hållet att gå till Bup.
Jag var 16 år. 5 månader hade gått sedan han tog sitt liv. Jag började på gymnasiet i Umeå. 12 mil hemifrån. Flyttade in med min kusin i en 3:a på grubbe. Jag började trivas i skolan vilket jag inte gjort på många år. Jag fick jätte fina vänner. Jag började komma tillbaka till livet. Jag slutade isolera mig och började umgås mer och mer med människor.
5 Oktober är ett datum jag är väldigt stolt över. Jag slutade skära mig och i år är det tre år sedan sist. Jag höll på med sånt i två år. Och nu, om 8 dagar, har det gått 3 år sedan sist. Jag är stolt över mig själv. Från den dagen bestämde jag mig för att leva. Kanske inte alltid för min skull men för min familj och mina vänners skull. Jag vet hur det är att mista en vän och insåg att jag inte ville,eller vill, att mina vänner ska gå igenom något sånt. Än hellre min familj. Så idag lever jag, jag är en glad tjej, kvinna, dam, tös, flicka, jänta kalla de vad ni vill, som älskar livet. Jag är på ett ställe i livet där jag kan välja vad jag vill. Vad jag ska göra med livet. Och det känns bra. Livet känns bra.
Nu ska jag sikta framåt. Resa. Jobba. Umgås med min familj och mina vänner. Spendera tid med min hund, gosa ner i hans päls och njuta av allt som hör till livet.
På återseende!
jag förstår inte hur du har kunnat bli en sådan stark och underbar person av att ha fått gått igenom att detta.
det är verkligen bra gjort nea.
Är som de här nedanför väldigt glad att du mår bra nu och är ännu mer glad att jag har dig som vän! vill inte förlora dig eller ngn av dessa två nedanför någonsin! <3