Ikväll brister mitt hjärta litegrann. De värker. Jag tänker på gamla tiden. Hur allting var. Vad jag gick igenom. Och då kommer känslan – har jag verkligen varit med om det här? – Det blir overkligt. Som en saga. Mitt liv har varit en saga. En hemsk och otäck saga som jag helst av allt inte velat lyssna på än hellre ha levt i. Om jag hade ett val att avstå så skulle jag avstått.
Men så ibland kommer det upp frågor i min skalle, så som: Var det så att jag inget kunde göra? Människor i min omgivning och psykologer försöker trycka in i min skalle att det inte var mitt fel, det var han som gjorde det och jag var ett barn. Visst jag var ett barn, men ett barn kan väl också säga Nej? Speciellt när barnet är 11 år.
Jag är livrädd att människorna i min omgivning tycker att det är mitt eget fel. Eftersom jag inte sa Nej får jag skylla mig själv. Det plågar mitt hjärta och min själ att veta att någon av dem som står mig nära tycker det. Eller i alla fall att jag tror att dem tycker så.
.. Men det är bara lite tankar sådär på kvällskvisten.