Mina föräldrar har jag inte alltid haft bästa kontakten med. Det har varit mycket bråk och elände mellan oss. Men när jag mått dåligt har det alltid varit dom som funnits där, stöttat mig, hållt fast mig när jag velat försvinna, kramat om mig som hårdast och hållt min hand när jag behövt de. Mamma och pappa har alltid gjort sitt bästa för mig.
Jag har nog uppskattat mina föräldrar för lite. Jag har nog inte insett förrän nu vilken tyngd jag har varit för dom, vilken tyngd det måste ha varit att ha en dotter som velat dö. Jag är glad att jag har haft mina föräldrar, jag vet att inte alla skulle ha ställt upp som mina har gjort.
Idag uppskattar jag dom, väldigt, väldigt mycket. Jag är väl medveten om att jag kan förlora dom när som helst. En människa kan springa och vinna ett maraton ena sekunden medans i sekunden efter ligga livlös på marken. Så jag har börjat uppskatta dom mer. Jag försöker förstå dom mer. Jag försöker visa dom att jag är glad för allt dom gjort och gör för mig.
Dom är mina föräldrar och vill alltid mitt bästa. Jag älskar dom över allt annat!
<3