Inget jag skriver känns så himla märkvärdigt.
Jag börjar på ett inlägg men avslutar de inte. Istället raderar jag allt.
Men nu gör jag ett nytt försök och den här gången publicerar jag de jag skriver.
Vare sig jag vill eller inte.
Imorgon drar jag till Umeå. Ska bli skönt. Jag känner ännu en gång att jag inte hör hemma någonstans här. Och i Umeå känner jag mig hemma. Jag känner också att jag måste iväg. Jag klarar inte av att vara kvar i Sverige. Jag måste ut och resa, upptäcka världen. Snart drar jag själv om jag inte får med mig någon. Jag bryr mig inte om jag åker själv eller om någon följer med. Det är alla andra runt omkring mig som är rädd att jag ska åka ensam.
De senaste dagarna har varit upp och ned. Jag finns som ingenstans men ändå överallt. Så känner jag. Jag är inte tillräcklig. Jag duger inte riktigt. För det finns inget jag kan göra. Inget jag kan säga för att det ska bli bättre. De påverkar mig mer än jag tror.
Jag är som ett spöke, finns överallt men ändå inte. Förstår ni?