Jag kan inte minnas när jag senast har orkat berätta om mina problem för någon av mina vänner, boken har helt enkelt varit stängd.
På senaste tiden har jag behållt all skit för mig själv (förutom att tala med min mamma som jag jämt pratar stort och smått med).
Nyligen fick jag kritik för detta från ”högre ort” och min förklaring till det hela var då att det känns som så mycket och och så komplicerat att jag inte vet var jag ska börja, fast å andra sidan är det ju så att om man ska äta en hel elefant börjar man även då med en första tugga….
Mina problem är till stor del av den art som jag själv inte kan påverka överhuvudtaget (fruktansvärt stressande och frustrerande, obeskrivligt!!). Därför känns det extra lönlöst att prata om allt föränn jag får besked från de makthavare det hela berör och jag vet vilken väg jag måste ta.
Hur som haver så tog jag bladet från munnen och spydde ut en hel del i går kväll när jag träffade A och det kändes som om jag lyckades göra mig förstådd fast det är ganska snurrigt…Jag insåg att jag ska sluta med att behålla saker för mig själv och faktiskt orka prata om mina problem, då och då, med de jag litar på.
Livet är ju så att vi alla har våra små eller stora helveten, kort- eller långvariga. Så länge man kan behålla sin humor tror jag att man i alla fall har lite hjälp under resans gång och undviker att bli allt för bitter. Humor är verkligen ett underskattat universalmedel som hjälper oss till självinsik och visst perspektiv.
Tack vare att jag öppnade mig fick jag däremot ett av mina största problem som det faktiskt går att påverka löst: nämligen hjälp med att passa Milton när det kniper, vilket det gör en till två gånger per vecka och det är riktigt jobbigt de gånger ingen har möjlighet att hjälpa till. Oftast löser det sig tack vare de två personer som brukar hjälpa till, men då de inte kan blir det svettigt kan jag säga!
Det känns som en befrielse att vi kom på en lösning hur vi kan pussla för att lillgubben aldrig ska behöva vara ensam mer än max tre och en halv timma.
En sak har jag lärt mig som hundägare – det är inte lätt att hitta personer som man litar på som har arbetstider etc. som gör att de kan rycka in när det kniper!
Är så tacksam att jag nu har tre personer som älskar Milton och som finns där för oss!!! TACK TACK TACK!
HA EN BRA DAG! Själv ska jag jobba 12-18 och sedan fixa naglarna 18:30!
