ME, MYSELF AND I

Jag har den fula ovanan att analysera och lägga märke till en massa olika saker gällande mig själv och andra, på gott och ont. Beteende-analyser är min favorit =)

De senaste veckorna har jag råkat på flera människor (ytligt bekanta eller jobbrelaterade kontakter) som bara ääääälskar sin egen röst och som pladdrar på om sig, sitt och sina som om ingenting annat existerar.

Om man pratat om sitt en stund med en person som man bara träffar sporadiskt, är det inte då både normal hyfs och kanske lite spännade att ställa en fråga till den andra och pejla läget? Jag går så långt som att säga att det är rent oförskämt att föra monolog på det sättet, alltså vid specifika tillfällen när man bara träffar någon vid enstaka gånger.

Jag tror inte ens att den här typen av egocentrisk människa reflekterar över sitt beteende när de kommer hem på kvällen som i ”oj när jag träffade NN i dag jag glömde ju att fråga vad hon gör nu/ bor/ mår” etc.

Jag har aldrig, och kommer aldrig att förstå mig på alla dessa självupptagna människor som tycks tro att de är såååååååå intressanta att inget annat behövs i universum – Me, Myself and I är en ruskigt dålig hit. I alla fall om nån frågar mig.