En av mina grannar är en kille i 16-års åldern (bor med sina föräldrar). Han är världens gullisgaste alltid när jag pratar med honom när man möts ute och goar jämt med deras fina kisse som ofta är ute på gården och busar. Att han är småkriminell har jag räknat ut och har även sett att han kommit hem i polisbil en gång, men non of my buisness så att säga.
I ett cyklelförråd bredvid våra lägenheter har jag haft min gula (slitna, men väl fungerande) mountainbike i snart fyra år, utan att ha rört den. Den ser med andra ord säkert väldigt herralös ut där den har stått och skräpat (för den som ev. haft den under uppsyn).
För några dagar sedan hör jag ett ”jävla liv” ute i trapphuset -bonk bonk bonk slammer hammer hammer!! Efter cirka 30 minuter låtande går jag och kikar, what`s goin on liksom? När jag öppnar ytterdörren ser jag grannkillen och en polare till honom med en stor vertygslåda och i samma veva som jag slänger en blick mot cykelförrådet ser jag hur grannkllen föser in MIN cykel dit (allt gick väldigt snabbt men jag hann se att det var min cykel) och min första tanke var att de bara varit tvungen att flytta min cykel för att komma åt sin cykel.
”Vad gör ni” frågar jag snällt och ler mot dem. ”Det låter som om ni håller på att spränga ett bankvalv.”
Bägge killarna ser nervösa ut och flackar med blicken, varpå grannkillen svarar:
”Vi håller bara på att fixa till cyklarna lite…”
”Okej, bara så ni vet är den gula cykeln min.” säger jag.
Grannkillen stirrar på mig, ser sedan förstummad ut och flackar ännu mer med blicken:
”Jaha är det din cykel, okey, jaja….”
Jag stänger dörren och går in igen. Sedan tänker jag ”äh, vad fan jag ger bort cykeln åt killarna, de behöver den mycket mer än mig.”
Jag hämtar cykelnyckeln från nyckelskåpet och öppnar dörren igen. Då är killarna på väg ut ur porten med verktygslådan och har stängt igen dörren till cykelrummet.
”Hej, killar vänta” ropar jag. ”Här har ni nyckeln till cykeln, ni får den av mig. Jag använder den ändå inte och jag tror ni har större glädje av den än mig.”
De tittar på varandra, ser helt frågande ut. Grannkillen tar nyckeln och hålller typ på att tacka ihjäl sig och bockar och nickar. Allt gott med detta tänker jag, kul att kunna göra någon annan glad, inte sant?
Men historien kunde inte få sluta där utan när jag igår såg cykeln i trapphuset förstår jag vad det jävla livet i trapphuset häromdagen faktiskt handlade om. Det de sysslade med då var uppenbart att plocka bort hela låset från min cykel! Man kan säga att en där nyckeln jag gav dem var väldigt, hur ska man säga överflödig!!
Här står nu ”min” cykel- utan låset kvar 🙁 Var god notera den lösa extrasadeln som ligger på sadeln…
Och droppen – det som provocerar mig mest är att det på cykeln alltså nu ligger en lös sportcykelsadel! Ungjävlarna kunde ta me fan inte nöja sig med att ha fått en cykel, utan nej, de ska dessutom ha den bästa sadeln!Jag kan till 99% säkerhet lova att den sadeln saknas väldigt mycket av någon i den här stan!! Hur jävla girig och samvetslös får man vara egentligen??
Någon som äger en fin cykel, men ingen sadel…?