Sista kvällen i Göteborg, i måndags, var mycket trevlig.
Jag träffade min underbara, vackra och humoristiska S över en god pasta på Pasta Haus på Nordensköldsgatan (Linnè) – en restaurang som jag rekommenderar alla pastafreaks, om det nu finns några kvar i dessa nobba-kolhydratstider…?
Ni som läser min blogg vet att jag nämnt att mitt livs stora (enda) kärlek är död. S är hans före detta flickvän -hänger ni med? De var alltså ett par innan jag och han blev tillsammans.
Jag och S fann varandra direkt efter begravningen då S sa till mig att hon hade foton som jag kunde få och efter den stunden har vi kunnat stöttat varandra i sorgen och saknaden och kan prata om allt i livet.
Vi kan skratta och gråta ihop och eftersom vi blev vänner när vi mådde mycket dåligt och var som svagast har vi aldrig behövt (kunnat) spela några spel inför varandra- fanan var redan långt långt nere när vi slog våra påsar ihop- det fanns bara en väg att gå – saaaaaakta uppåt….
Idag mår vi ju bra igen efter mycket ältande (främst mitt behov att tugga) genom åren. Det händer att vi skrattar och säger: ”Fan vilken bra smak han hade som valde två såna snyggingar som oss!” 😉
Att ha S i mitt liv har underlättat mycket – det är oerhört värdefullt att tala ut med någon som också kände X mycket väl och var medveten om hans ytterligheter -från de mycket bra sidorna till de katastrofala.
Jag har alltid känt att jag har kunnat vara helt öppen med S om mina känslor och funderingar gällande X eftersom hon inte var kär i honom längre när han dog.
Hade vi bägge varit kära i honom då han dog så hade det nog varit svårt att bli så tajta vänner – men eftersom S hunnit gå vidare med sitt liv fanns det ingen konkurrens mellan oss, om honom, vilket möjliggjorde en ärlig och sann relation oss emellan – två tjejer som förlorat en älskad vän och pojkvän som främst lärde oss empati, men även så mycket annat…
Fina S som numer är tvåbarnsmamma =)
Me and my delicious pasta…