Jag höll på att sätta morgonkaffet på sniskan i halsen när jag gick in på Marie Plosjös blogg.
I ett inlägg berättar hon om träning och hälsa och visar en bikinibild som är helt outstanding! http://www.improveme.se/marieplosjo/41566
Vilken otroligt vältränad och stark kropp den kvinnan har, my god! Helt klart eftersträvsamt att vara slank, men ändå stark! Och nej, jag lägger mig inte i hennes val att göra silikonbröst – det är en annan debatt, nu talar jag enbart om hennes vältränade kropp.
Jag vet ingenting om Maries faktiska matvanor bakom lykta dörrar, men jag utgår ifrån att hon är hälsosam som hon säger, d v s äter mat regelbundet, när jag nu tar henne som det goda exemplet.
Marie, om du läser detta, hoppas du inte misstycker att jag tar dig som ett exempel, men jag kunde inte låta bli, blev så imponerad =)
Bilden ovan är jag för 20 år sedan, känns som i går nästan…oj så snabbt tiden går!
Jag är, vid tidpunkten, tonåring, en tjej på väg att bli kvinna och med dålig pejl på kroppsuppfattningen och framförallt dålig koll på hur en kvinnokropp ser ut i konstruktionen.
Detta får mig att fundera på hur många ungdomar (och vuxna) av idag som lider av samma kunskapsbrist som jag gjorde och som går runt med en snedvriden självbild.
När bilden togs vägde jag 50 kilo till mina 170 cm och jag tyctke, då alltså, att jag var ett riktigt, riktigt FETTO!
Jag trodde, på heder och samvete – på sant, att det som var kurvor på mig – lite rumpa och lite lår – var övervikt, partier som skulle bort innan jag kunde klassas som smal.
En kompis till mig var med mig på plåtningen och jag minns så väl när jag stod i underkläder och skiftade kläder hur hon spärrade upp sina rådjursögon och fascinerat utbrast: ”Gu vad smaaaaaaaal du är!”
Först tittade jag förvånat på henne, såg säkert ut som ett frågetecken för jag fattade verkligen inte vad hon snackade om och sedan tittade jag i spegeln och fattade fortfarande nada. Som vanligt, på den tiden, såg jag en elefant i spegeln…So sad!
Det är så skrämmande och vansinnigt att jag nästan gråter när jag tänker tillbaka på hur jag såg mig själv, även om jag inte hade någon regelrätt ätstörning, utan ”bara” fel på spegel-linsen vilket givetvis är en störning det med.
Jag beundrar alla tjejer och kvinnor, bl a Marie Plosjö, som har vett och insikt, eller vad man ska kalla det, att uppskatta sina kroppar – slanka eller ej!
Jag önskar att fler som redan är smala kunde se sig själva som de faktiskt ser ut och inte med glasögon som styrs av hjärnspöken som lägger till vikt som inte finns!
Jag vill krama alla, speciellt unga tjejer, och ge er styrka i detta hårda samhälle som blir allt sjukare och magrare. Önskar att ni alla vore tuffa, starka och vet erat värde och slår bakut och gör en brak-revolt och vägrar size zero-trenden!
Jag önskar att jag kunde ge er som är smala, men inte kan se det själva, ett sanningsserum och en verklighetsspegel så ni slipper banta, hetsträna, svälta, noja och känna er missnöjda, helt i onödan!
Jag hade, med det berömda facit i hand, uppenbart behövt en sådan spegel själv, när jag var 17 år!
Fortsättning om vikt och ätstörningar följer senare…