Min puls slår omänskligt, ekande hårt när jag passerar dörr efter dörr i den för mig oändligt långa korridoren, jag är säker på att de hör min puls och det är därför de kollar på mig. Inte för att jag är 16 år och redan är i polisens ägo.

– Det var en solig sensommar eftermiddag, jag minns det så väl eftersom att poliskvinnan mitt emot mig hade dragit upp persiennerna. Utanför polishuset stod ett enormt träd, starkt och ståtligt och mättades av solens varma strålar.
Det var det som fångade min uppmärksamhet och på något sätt så fann jag den avbilden lugnande.

Poliskvinnan frågade mig om jag visste varför jag var där, jag svarade nej på den frågan. Inte för att jag inte visste, för det gjorde jag. Utan för att kanske, kanske, hann fundera ut en trovärdig story medans hon rabblade upp allt jag var misstänkt för.
– Misshandel
– Försök till grov misshandel
– Olaga intrång

Min plan med att försöka komma på något trovärdigt höll inte – det enda jag kunde tänka på var min mamma.

Jag lade fram en halv dålig förklaring till varför jag faktiskt var tvungen att nyttja självförsvar på den här uppnosiga målsägaren. Det var faktiskt min PLIKT att sätta henne på plats, just där och just då. Jag kan även våga påstå att det var hon som började. Även fast jag slog det första slaget.

Hon ville ju själv mötas upp och slå mig på käften, det var ju därför jag var där! Bestämd tid och bestämd plats. Men inte hon, hon vågade väl inte. Men jag var fast besluten om att hitta henne. Inne på skolan. Vilket jag gjorde och nu satt jag här, i ett förhörsrum på polishuset och gav dåliga förklaringar som inte ens en idiot kunde tro på. Och tänkte på min mamma.