Det gör ont, inifrån och ut, det känns som om någon slår mig med obeskrivlig kraft i varenda ett av mina inre organ. Som om någon stryper ur det sista ur varenda muskel och led i min kropp, som sendrag, som om varenda muskelfäste skulle slitas av vilken sekund som helst.

Jag önskar på något sätt att jag blivit förvarnad om att det var så här jag skulle behöva känna mig mitt emellan doserna, att det skulle göra så djävla ont och att man skulle stå där så djävla maktberövad och så djävla styrd av narkotikan.

Jag önskar att någon talat om för mig att knarket skulle styra över mitt liv, min fritid, min ekonomin som den faktiskt gör.

Jag önskar att jag aldrig testat skiten, för då hade jag inte blivit den här personen som jag alltid varit rädd för.

Jag önskar att någon talat om för mig vilket pris det var man fick betala för missbruket, nu menar jag inte pengamässigt utan att man blev tvungen att sälja sin själ till något man kan kalla satan – eller åtminstone ett satans påfund. Att jag var tvungen att lämna min familj, begå brott, sätta mig själv allmänt mer i skiten för att kunna finansiera mina största svagheter.

Jag önskar.. Att jag varit smartare än så här.