Jag är så förbenat trött på att vi lär våra barn att de duger precis som de är och att allt de göra är bra oavsett vad. Men varför ger vi de signalerna när vi vet att samhällsidealet slår tillbaka som en dörr i ansiktet? Vi lär våra barn att de inte duger precis som de är, på grund av att samhället säger att man ska vara på ett annat sätt. Det bevisar ju bara att det vi ”intalar” våra barn är lögn. De duger inte alls som de är. Skulle de ha några extra kilon i bagaget, så säger samhället att dem är feta och det finns ingen plats för dem. Åk hem och banta i princip. Utseendefixeringen har verkligen gått för långt. Vi ska helst ligga på 18 i BMI, vi ska se ut som en victoria secret modell för att platsa in. Vi ska hela tiden vara bäst på allt vi gör, att komma tvåa duger inte längre i dagens samhälle. Vad hände med att vi duger precis som vi är? Förr gjorde det inget att man hade fem kilo för mycket. Och föll du, då peppade vi varandra genom att säga, uppiggande ord som ”attans, men det här fixar vi nästa gång”. Jag kan inte alls se att det är så idag.
I tidningarna på löpsedlarna, så finns det nog inte en enda tidning som inte har något ”de bästa 5 tipsen att snabbt komma i form för sommaren” eller något liknande. Inte undra på att depressionerna är dubbelt nu än vad det var för några år sedan. Jag är så trött på att vi inte kan lägga fokus på något annat än mat, banta, träna och allt det där. Jag förstår varför folk får ”prestationsångest” och känner att de inte duger.
Urs!!