Tvingas föda ombord på flyget hem. 

Det började med värk i höfterna vid packningen!  

Resan ner gick kanon trots ömma höfter som vi nere i Krabi kunde smörja upp med kanon bra värmande linement. Hemresan började med packande och då kom även Christels värk tillbaka lite lätt och även spänningar i magen. Efter ett toabesök visade det ha lossnat något från slemproppen, vi ringe direkt SöS i Sthlm men det var ingen fara fick vi lugnade besked om.  Vi varvade ner men inte inombords tydligen.  En inrikes resa gjordes och vi fixade AirPort assistance uppe i Bangkok hela vägen bort till en lounge där vi kunde slå av oss lite tid i lugn och ro med barnen. Ungarna somnade redan vid 22, en i sulkyn och den andra i en soffa, promenaden från inrikes till utrikes va ca 2.5 km lång och tack att vi hade hjälp. Kl 02.10 gick planet till Doha och Christel va mer tagen men också pga dygnet och tröttheten i sig med tanke på klockan. Vi fick hjälp ombord, hela vägen till sista delen av det stora flygplanet skulle vi till på denna A-380 som är världens största flygplan.  Ungarna somna om bums i stolarna och planet startade. 

Ganska snart uppe i luften började det spänna i magen mer och mer. Christel va bra påverkar och jag började tänkte på allt runt om snabbt samt på henne välmående. Jag pratade med henne om att bara försöka slappna av i tankarna och att vi fixar allt hela vägen hem.  Jag ser hela tiden hur hon lider och kämpat inombords och jag kontaktat cabinchefen som va en riktigt klippa. Dom visste om att vi hade assistance och frågade lite om vilken värk det handlar om.  Jag hade detta med resan som stress i skallen och att allt har med det att göra och höll lugnet hela tiden. Jag och cabinchefen gjorde upp om att avvakta och hålla ögonen på Christel. Jag tittade på Leo dicaprios senaste rulle och slumra till en stund för att sedan vakna upp av att se Christel i smärta med återkommande värkar mer regelbundet.  Lugnade hand och lite prat samt mer funderingar på allt med barnen och om något skulle komma ut ombord eller om vi tvingad ner i Indien och vad gör man då?? 

Återkopplar med cabinchefen och nu blir det mer allvarligt bland personalen som förbereder för det värsta. Att föda ombord, ok det har hänt många och även lyckligt men kanske inte i vecka 25.  

If there’s a doctor omboard please contact any of our cabin crew ropades ut i högtalarna med allvarlig röst och snabbt kommer en kvinnligt dockor från Brasilien till hands med sin kollega som kollat av läget ihop med cabinchefen och oss.  Dom börjar fylla i papper och skriva ner massor av saker som ska rapporteras. Christel får en paracetamol på 500mg och läkaren klämmer och känner på henne.  Tiden går och vi avvaktar och håller extra öga på henne och hur värkarna utvecklar sig.  Ca 10 värkar i timmen var det med en smärta på 8-9 på skalan 1-10.  Tiden går och snart kommer satellit telefonen fram då dom ringer sin läkare som tar emot uppgifter och som ger råd.  Vill inte att planet ska ner här över Indien och vad gör vi i Doha om vi ens kommer dit? Missar vi planet till Sverige och alla tankar rullar på.  

Tiden rullar på och tabletten börjar göra sitt vilket leder till att vi alla känner oss lugnare till att vi äntligen kommer fram till Doha. Släppa ner en fullsatt super jumbo mitt i främmande land eller föda barn ombord är inget man önskar sig.  

Jag ser blåljusen när vi rullar in mot våran gate och vi får gå förs alla längst fram i planet där ambulansens personal är redo. Pulsen kollas, febern mm och vi får Assistance till nästa flyg med bil. Värkarna avtog och Flygbolaget med läkare vågade släppa hem oss vilket vi blev otroligt lättade för.  Känslan att uppleva en sån här sak är inte kul men nu är vi en erfarenhet rikare och vi är Qatar airways personal evigt tacksamma för den fina och professionella insatsen ombord på QR 837 mellan Bangkok och Doha.   Allt har trots detta fungerat fantastisk bra och flickorna har varit dom finaste änglarna man kan tänka sig hela resan.  

Äntligen hemma i soffan med jetlag men så lättade att ha hemma och fortsätter värkarna åker vi in bums. Nu andas vi ut och försöker vila i kapp tiden. 

   
    
   

0 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*