Månadsvis arkiv: januari 2015

De små tar det stora ansvaret

Jag är uppvuxen på landet, vid ett litet samhälle som heter Axvall. Hittills känt för att där finns en travbana (Axevalla travbana), en stor hed och att där en gång fanns ett pansarmuseum. Det bor ungefär 1200 personer i det lilla samhället, där det också finns en ICA-affär, en bensinmack, en skola för barn upp till femte klass och en pizzeria.

Axvall är idag känt för att vara en av de mindre orter i vårt land som tar emot väldigt många asylsökande, flest flyktingar i förhållande till antalet invånare. De som kommer får bl a bo på det gamla sanatoriet, Stora Ekeberg, som ligger ett stenkast från Skara sommarland, mitt i skogen. Hit kommer hundratals människor som söker skydd. De får tak över huvudet, de får omsorg och vård, barnen får gå i skolan, de får vällagad mat, i väntan på besked.

Jag har varit där. Och jo, jag har pratat med Bert Karlsson om detta också. Det skrev jag om här. Men framför allt har jag mött dem som bor där och några av dem som jobbar där.

Och mycket får plats i den historia jag nu skriver. Jag hoppas få dela min berättelse med mina läsare framöver. För den behöver berättas. Jag vill att fler ska få titta in på Stora Ekeberg, få se hur en asylförläggning fungerar. Jag är övertygad om att fler skulle förstå, och vilja hjälpa då. Precis som de som bor i Axvall med omnejd gör.

 

 

 

0 kommentarer

Kvinnlig chef i jeans och tröja

KRÖNIKA – 24 januari 2015.

Det sägs att det är kvinnornas tid nu. Patriarkatet håller på att vittra sönder och kvinnorna, utrustade med mobiler och hög kreativitet, tar över. Det skriver Nordström och Schlingmann i boken Urban Express. I tidningen chef intervjuas Sheryl Sandberg, operativ chef på Facebook, och hon uppmanar kvinnorna att ta plats, för att på det sättet ta makten. Och jag funderar.

Jag har haft chefspositioner på olika företag; kreativa sådana och mer traditionella företag. Mansdominerade och kvinnodominerade. Jag har utbildat, sålt, utövat ledarskap, coachat, marknadsfört, varit rådgivare och suttit i ledningsgrupper. Jag var karriäristen som knöt handen (YES!) varje gång jag fick ett erbjudande om ett bättre chefsjobb.

Det var en tävling. Men jag trivdes aldrig, var aldrig riktigt bekväm i chefsrollen, trots att jag kostades på kurser i ledarskap och fina mentorer. Jag var en rund kloss som pressade in mig själv i ett fyrkantigt hål. För att jag trodde att man skulle vara fyrkantig. En kvinna som bar mörk kostym för att det signalerade position och makt. Man fick inte vara känslosam och det gavs sällan tid att småprata. Gjorde jag det så fick jag höra att jag pratade för mycket, inte fokuserade tillräckligt. Och när jag gick rakt på frågan, då fick jag höra att jag var hård och känslokall. Mitt skratt tolkades alltid av de andra. ”Vad skrattar hon åt?”

Forskare påstår att det inte finns något som heter kvinnligt, eller manligt ledarskap. Kanske är det så? Kanske är det normerna för en chef, en ledare, som gör att jag osökt tänker på en man när jag hör ordet makt. Och då menar jag inte normerna för hur företagen agerar utan hur jag ser på ledarskap, de erfarenheter jag har. Utmaningen sitt hos mig.

Och helt plötsligt så handlar det inte längre om kvotering eller vanor utan om kommunikation och förebilder. Ju fler kvinnor som ges förutsättningar att leda som kvinnor, desto fler kvinnor vill bli ledare. Det blir attraktivt att vara chef. Kan det vara så? Jag tror i alla fall att jag hade trivts mycket bättre i ledarrollen om jag hade fattat att jag bara kunde vara mig själv. Så som jag är idag, här och nu. Avslappnad i jeans och tröja.

20140222-170419.jpg

20140222-170419.jpg

0 kommentarer

Ljudbok – Bara människor blir ljudbok!

Tjoho! Nu kan jag berätta att ljudboksförlaget HörOpp har köpt rättigheterna att göra ljudbok av Bara människor. Med option för Vanliga människor glömmer och går vidare också. Så nu hoppas jag på att en vacker, och kanske dramatisk stämma, läser in Bara människor och att Bara människor blir en ljudbokssuccé! HörOpp ger ut väldigt många fina författare – och nu får jag vara en del av detta. Slut på meddelandet från en väldigt glad författare.

bam-omslag-fram-205x300

0 kommentarer

Vad gör du?

Någon som såg En resa för livet igår på 7:an? Jag berörs alldeles galet mycket och önskar vi kunde hjälpa alla. Det är ju förskräckligt hur barn har det i andra delar av världen. Jag såg den lille pojken som gick halvnaken runt på fabriksområdet. Flickan som arbetade med att montera gångjärn 12 timmar per dag och pojken som gjorde skruvar 14 timmar per dag. Jag grät. Och så barnen på barnhemmet som ändå hade det rätt okej. Så som alla borde ha det.

Jag är fadder och månadsgivare till SOS-Barnbyar. Det har jag varit länge. Jag kommer att fördubbla mitt bidrag varje månad nu. Läkare utan gränser fick ett bra bidrag till julen. Och jag köper UNICEF:s julkort. Jag är stödmedlem i Tjejzonen – som arbetar för att förebygga psykisk ohälsa hos unga tjejer (dessutom arbetat som volontär och suttit i dess styrelse under många år). Och visst skulle jag kunna göra mer. Speciellt för barnen. Tack 7:an för ett bra program!

Vad gör du?

image

0 kommentarer

300 A4-sidor senare

Jag får ofta frågan: om jag alltid har drömt om att bli författare? Svaret är nej. Jag hade inte en tanke på att bli författare, förrän jag insåg hur svårt det är att skriva en bok. Låter kanske lite knäppt! Men så var det.

Jag gick min första skrivarkurs på Skrivarakademin 2008 och insåg då att jag inte kunde någonting om att skriva skönlitterärt. Och det gav mig väldigt mycket energi. Jag hittade något som jag ville lära mig. Efter det läste jag Litteraturvetenskap under ett par år, med fokus på kreativt skrivande, för att fördjupa mig. Jag ville verkligen försöka förstå. Och att plugga i vuxen ålder, för att det är roligt, det var en riktig kick.

För mig har det varit hårt arbete att lära mig hur man bygger upp en historia, hur man gestaltar och hur en karaktär blir levande. Med det inte sagt att jag kan, men jag tränar och lär mig. Vill lära mig mer. För mig var det en utmaning att försöka förstå hur ett manus blir till och att orka hela vägen. Det krävs tålamod och uthållighet för att få ihop en historia på runt 300 A4-sidor. Men nu vet jag att det går, att jag kan.

Och det där sista tänker jag på varje gång jag slår ihop en bok. All den tid, och den energi som författaren lagt ner på alla dessa rader, och så slukar jag den (ibland på ett par dagar). Varje rad borde läsas med andakt, sugas in genom porerna. Nej, skämt å sido – grejen är väl, som författare, att bli läst.

Efter jul fick jag några recensioner som var lite ”mellanmjölk”. Då var jag inte så glad. Men den här veckan har varit desto roligare. Flera fina meddelanden från personer runt om i landet som läst mina böcker. Tack snälla ni! Det är ni som får mig att fortsätta skriva.

IMG_1107

0 kommentarer

Det här dags nu – skrivprocessen

Nu börjar 2015 på riktigt! Idag känns det verkligen som vardag igen. Skönt! Vardag betyder att jag får plats för mitt skapande igen och jädrans vad det springer runt idéer i skallen just nu. Och lika frustrerad som jag är över att det är rörigt och spretigt, lika säker är jag på att det kommer att bli bra. Det känns rätt cool! Att tillåta sig att vara ostrukturerad. Ovant för en före detta prestationsknarkande kontrollfreak. Men så har jag tränat på att släppa taget också.

Jag fick en fråga på improveme.se-bloggen. Alfapsycho undrar hur min skrivprocess ser ut. Och den är väl kanske mer ordnat än vad jag upplever den. Så här tänker jag.

Synopsis. På några A4-sidor försöker jag kort berätta historien. Dessutom försöker jag beskriva vad det är jag vill säga, varför jag vill skriva den här historien och vilka grundelementen är; dvs miljö, tidsperspektiv och karaktärer.
Kapitelindelning. Jag vet att jag vill att dokumentet ska bli någonstans mellan 80-100.000 ord. Hur fördelar jag dem över historien, hur delar jag in dem i kapitel och delar så att läsaren hänger med? Jag har haft runt 60-70 kapitel i varje bok. Gillar kortare kapitel, med ganska högt tempo.
Skriv. Jag skriver de första 10 kapitlen. Printar och läser. Ändrar i storyn. För där har garanterat hänt saker, dykt upp saker som jag måste ta hänsyn till. Karaktärerna gör inte alltid som jag tänkte från början. Jag skriver om de första 10 kapitlen, och skriver sedan 10 nya. Och så håller jag på. Under tiden antecknar jag saker som jag vill förstärka, ändra, förtydliga, bygga om.
Genomarbetning x 3-4. När jag väl har ett råmanus färdigt, så får det vila ett tag. 2-3 veckor. Sen går jag genom alla mina anteckningar och bestämmer vad jag bör se över. Det är speciellt karaktärerna som bör förtydligas. Men kan också vara något som ska bort, scener som ska läggas till. Detta gör jag några gånger.
Läsarrespons. När manus är genomarbetat några gånger så klappar hjärtat hårt när jag låter några personer läsa. Väldigt nervöst. Med den responsen är det sedan att börja om igen. Ytterligare en runda i manus.
Redaktören. Så småningom, om manuset är antaget, så är det dags för ytterligare redigering i samarbete med en redaktör. Jag har haft förmånen att ha en fantastisk sådan för arbetet med mina två böcker och har lärt mig otroligt mycket på det arbetet.

Från ax till limpa? Ja runt ett år kanske.

IMG_6475.JPG

 

 

2 kommentarer

Bättre, smalare och starkare

Krönika – 10 januari 2015

Det har gått några dagar in på det nya året. Med ett nytt år ges vi chansen att börja om. Med allt. Det är nu jag ska påbörja resan mot ett sundare liv, en smalare kropp eller kanske bättre resultat. Jag ska sätta nya mål och nå nya höjder. Upp, upp. Längre. Och vackrare. Livet är en ständig kamp. Den som inte producerar finns inte. Den som inte tar hand om sig själv blir snart sjuk. Och vem vill bli lämnad på efterkälken när tåget går, eller tvingas sitta på akuten? Inte jag.

Så jag skriver långa listor på vad jag ska uppnå under året. Jag letar på nätet och läser intresserat om alla nya träningsböcker och må-bra-böcker som just släppts. Nystart utlovas. Träning som blir av utlovas också. Lätt och smal kan jag bli. Ljuvliga smoothies verkar vara melodin. Jag ser ett evigt diskande av en kladdig grönsaksmixer framför mig, ständigt dåligt samvete och ömma muskler. Men visst borde jag? Alla andra verkar ju göra det.

Dessutom borde jag köra en detox. Få ur mig alla de där gifterna som kroppen lagrat under julen. Så jag läser om detox också. Funderar på vilken bok som verkar bäst. En vecka, två veckor, eller kanske tre hela veckor. Sen kanske kroppen är ren.

Jag går in på gymmets hemsida för att boka träning. Klasserna är fullbokade, där står 60 personer i kö. Inser att jag inte är ensam om att ha januari-ångest. Jag kollar min lokala yogastudio. Jag kollar morgondagens väder, för att se en löprunda passar bättre. Det kanske blir en promenad.

Och lite sunt förnuft.

Jag vet. Jag är 51 år. Jag är inte överviktig. Jag tränar regelbundet. MEN jag påverkas ändå av bruset, kraven och av vad ”alla andra gör”. Man kan tycka att jag borde vara vuxen nog att säga nej, eller nej tack, eller hej då jag gör som jag vill. Så länge jag trivs med vad jag gör och mår bra – så ska det räcka. Jag vet, jag vet, men ändå… Tänk om träningstips, detoxkurer och gröna drinkar är det som tar mig till nästa nivå? Ett bättre, smalare och starkare liv. Tänk om jag missar något i livet?

Där någonstans stänger jag av och lämnar datorn. Jag tar den där raska promenad innan mörkret faller och känner mig varm och frisk. Det är nog ändå att anse som ett bra träningspass. Ikväll vill jag dricka ett par glas rött vin, och äta något gott. Jag ska njuta. Prata med vänner om saker som gör mig glad, prata om allt annat än det som hetsas om i januari månad.

Mina krönikor handlar om saker som rör sig i mitt huvud, i media och som berör i allmänhet. De publiceras här på min egen blogg och på improveme.se.

 

0 kommentarer

Lite självpepp efter jul

Det är vardag igen. Det märks att många haft tid att läsa under julledigheten. Däribland mina böcker. Och många hör av sig när de läst. Igår damp två fina tack och mycket bra ner i mejlkorgen. Andra skriver på sina bloggar. Bland annat har tjejerna i Bloggdala-gruppen läst. Ris och ros.

Mitt logiska jag VET att det är en utopi att alla ska tycka om mina historier om Saga. Mitt emotionella jag VILL att alla ska gilla mina böcker, mina böcker är ju jag. Att bli recenserad, tyckt om, är som att åka berg-och-dalbana. Kan inte låta bli att länka ett blogginlägg av Cissi Wallin här, om behovet av att vara omtyckt.

Under mina ett och ett halvt år på författarscenen har jag ännu inte mött, eller hört om, någon som sågar böckerna. Däremot möter jag läsare (och kulturkännare) som problematiserar och undrar. Vad är det egentligen Liljeroth vill säga? Så synpunkter har jag fått. Det finns läsare som tycker att Saga är ”lite för mycket”. Och jo, jag har medvetet gjort henne lite så för att hon ska sticka ut. Historien blir intensiv och någon tycker att den inte riktigt är trovärdig. (Och den är ju påhittad.) Andra tycker att den är både underhållande och tänkvärd.

Med mina två första böcker vill jag underhålla. De kommer inte att vinna priser, men kanske kan de roa. Så tänker jag. Jag är fortfarande ny i branschen och barn i början, och allt det där. Jag har lärt mig väldigt mycket och dessutom fått två böcker utgivna. Gott nog. Att boken köps, läses och engagerar, det är bra.

Vid en signering innan jul samtalade jag med en person om att skriva bok. Det slutade med att han köpte båda böckerna, för som han sa; jag är så imponerad av människor som faktiskt gör det som många bara drömmer om. Och det är jag stolt över, och det är viktigare, än att mina historier älskas av alla. (Men nästa bok… den kommer ni att gilla!)

image

0 kommentarer

Här bor Saga och de andra

Idag uppmärksammade jag en bloggrecension av Bara människor. Cattis boktips har läst och skriver om den här. Alltid kul med uppmärksamhet. Men för att underlätta för Cattis fortsatta läsning – hoppas ju att hon även ska vilja läsa Vanliga människor glömmer och går vidare – så har jag ritat av huset på Smedjegatan 6, så som jag har bestämt att det ser ut i boken.

IMG_7395-3.JPG

Från Smedjegatan 6 går man över gården för att komma till entrén. Till höger om huvudingången, på nere botten, bor Saga själv i sin nyrenoverade tvårumslägenhet. Mitt emot henne, också på nedre botten, bor fröken Andersson. En trappa upp, över Saga, bor familjen Swedmark och mitt emot dem bor Wille Weber. Högst upp i huset, i en fin paradvåning, bor paret Norder.

Svårare än så är det inte.

Hur ser det ut i verkligheten? Jo som nedan. Det är ett mycket vackert sekelskifteshus, som idag ägs av Bo Fredriksson. Och jo då, han har läst Bara människor och har ingenting emot att jag placerat mina karaktärer i hans hus och dessutom ändrat lite på utformningen. Nej, han verkade snarare nöjd att få bidra till en stunds underhållning från Smedjegatan 6.

IMG_3013.JPG

0 kommentarer