Cimon Lundberg

var hälsade

Föreställ er hur jag bockar och niger, med slutna ögon. Ett litet tack, för att ni ständigt arbetar med att hålla en omänsklig fasad upp åt mig. Jag vet inte varför, eller hur men ni vägrar tro på att jag inte vaknar upp med fönat hår, trimmad och utan blämmor i ansiktet. Jag har försökt flera mornar och sjukdagar, men ni köper det helt enkelt inte.

 

Väldigt skönt en dag som denna då jag sitter med snorpapper samt morgonrock och jobbar med groomingartiklar, affärsplaner och känner mig egentligen som allt annat än en nyponros.

Dag 6 – Om det här vore min sista dag

Om jag hade en dag kvar. Om morgondagen var den sista. Herregud, så mycket det plösligt finns att tänka på, och som genast måste romanstiseras med drama, sorg, panik och kärlek. Min största skräck i livet är att inte kunna se på mitt liv med värdighet, visdom och en behaglig, varm och len belåtenhet när jag står inför min sista dag. Oberoende av om den kommer i morgon, eller om 60 år.

 

Det går en så kall kår genom hela min kropp när jag fantiserar om mina sista dagar. Ju mer jag tänker på det, desto närmare kryper paniken. Varför tänker jag överhuvudtaget? Lever jag mitt liv, till de mått livet erbjuder finns inget att ha gått miste om, inget att hinna med på ett sista dygn och ingenting att sakna eller gå förlorat. Lever jag det livet?

 

Plötsligt blir livet så enormt. Men helvete, vad litet och kort. Om det här vore min sista dag, var jag klokare igår. Det finns ingen som jag. Det har aldrig funnits någon som jag, och det kommer aldrig att göra det. Någonson. Så synd vore väl annat än att vara jag.

tick tack

Jag tycks höra hur sekundvisaren slår, vart jag är går. Det är sällan jag känner att en dag går långsamt och trögt. Jag brukar oftast sitta som en fågelholk och undra hur ytterligare en hel dag gått åt. Förmodligen har jag lite mer på jobbet att ta igen än vad jag vill förstå. Eftersom jag sitter på en redaktion som dagligen är i rörelse, för varje minut som går så kan ni tänka er vad som står och väntar efter en veckas frånvaro.

 

Söder kallade efter mig för ensamlunch, och nu sitter jag kvar på String och jobbar. Gick förbi skyltfönster på Grandpa här på Södermannagatan och såg att de fått in fodralet jag använder från P.A.P som ni frågat efter. Först till kvarn skulle jag tro!

bakom kulisserna

 

 

måndag

Halva dagen har nu gått åt och det känns helt åt helvete skönt att vara ombord på skeppet igen. Jag märker att jag lyckats rivstarta hjärnan igen, för nu kommer alla tankar och funderingar man varit för omedveten om de senaste veckorna för att kunna tänka på. Men det känns bra. Skönt att få leva, sparka i löv, lapa lite för varmt kaffe och ta en cigarett. Inget konstgjort. Bara farbror Cimon.

ser ni stigen?

Det var lättare sagt än gjort att hitta en stig in i vardagen igen, minst sagt! Jag är på benen igen, och inte bara för att ta mig runt knuten utan för att möta världen på nytt. Fantastiska vänner, en otrolig familj och ett envist psyke. Jag har tvingat mig själv att hitta lugnet.

 

Jag är tillbaka nu utan att behöva tassa fram på tå. På riktigt. Mina vänner och min familj har fått skrapa bort mig från djupet likt ett tuggummi på gatan utanför 7-eleven. Nu har jag bara 5448 (nej, jag skämtar inte) mail att gå igenom, så är vi snart på banan! Woho!


Sida 2 av 52
2
......Sista »