Jag har suttit och stirrat in i den vita väggen framför mig, så pass länge att jag tappat tidsuppfattning. ”Varför ställde jag skrivbordet framför en blek vit vägg?”, frågar jag mig själv för att med egen hand trycka huvudet längre ned i sanden. Undvika det jag egentligen ska göra.

För det är nämligen så, att jag lämnar er nu. Det gör ont i kroppen och alla minnen hugger som yxor i huvudet när jag tänker på alla kapitel vi skapat tillsammans. Det är omöjligt att formulera mig riktigt just nu, det ska jag säga. Tillsammans har vi gjort enorma resor genom djupa dalar och toppar uppe bland pastellfärgade moln. Ni har varit delaktiga i mina än så länge, mest avgörande år i hela mitt liv.

Tillsammans med er, har jag mött döden. Jag har kysst kärleken, håll andan för livet för att sedan kasta mig ut för stupet med öppen famn och tagit emot vind och värld. Det vore därför omöjligt att göra detta utan att sitta här gråtmild. Ni har fått mig att ta upp kampen för individen, för den ensamna. Att våga vara jag. 16.000 mail, bara detta år. Handrivna brev, att få omfamna er och känna den faktiska värmen, att få lyssna på er, att få berätta för er. Jag hade inte varit den människan jag är idag utan er. Det är inte klokt.

Med eller utan mig, så lova mig detta: Var alltid er själva till varje pris. Låt gårdagen bli morgondagens inspiration, lev för dig själv och se aldrig tillbaka med ånger. Inte ens för en sekund.

Så, nu är det dags för mig att gå vidare. Jag ska ta del av mina egna ord, tankar och funderingar. Njuta av livet, precis som jag ber er göra varje dag. Blir man någonsin färdig? Jag tror inte det, men jag har en bit kvar att fundera.

Vi ses snart igen vänner, så som jag älskar er

Min sista kaffe med er på String. Ni kommer fortfarande kunna prata med mig på [email protected]

Efter mitt läkarbesök så var jag något överjävligt förbannad på mig själv. Något behövde hända medan jag såg rött. Så, jag travade rakt genom glasrutan in på första bästa salong och bad de ändra på mig. Byta skepnad. Helt plösligt var jag drygt tre år yngre.

Jag måste medge att jag hat-älskar håret. Det här var jag en gång i tiden, samtidigt som jag är så trött på farbrorn som dag för dag tar över och klär mig i välkammat, strukna skjortor och veckade byxor. Nu är det lite rock ’n’roll igen.

Jag hade egentligen kunnat ligga kvar i sängen hela dagen, utan några som helst problem. Men, där kom mina vänner in i bilden igen och skrapar upp mig. Så John, den mest smakfulle av dem alla bjöd över mig på lunch. Och eftersom det är fredag, så tog vi i från tårna – tyckte jag. John är ett orginal. Näst intill en sommelie, spelar gitarr, lyssnar på jazz och klassiskt, alla möbler är av dyrbar teak och har lagar mat som en gud.

Jag däremot, stog med en träslev och fick i uppdrag att röra om såsen. Men, ingen är gladare än jag för det! Nu sitter vi med en kopp brygg.

Akuttid hos läkare för nya undersökningar, prover och nålar överallt. Det får vara nog nu. Det är dags att inse att mina skygglappar bara får mig att springa rakt ut för stupet, och inte in på en fokuserad stig i livet. Jag är en varm och glad människa som står på egna ben, älskar människor och älskar mig själv. Jag hör inte hemma i det här tillståndet. Det faktumet gör mig så otroligt förbannad på mig själv.

Jag är själv ordentligt allergisk för människor som sätter ett ansikte på uttrycket ”mycket snack lite verkstad”. Plötsligt står jag där, och har t-shirten. Mycket retsamt.

Det räcker nu.

För ett tag sedan så frågade jag er vad ni tycker fattas här, i min lilla hörna av texter. Något ni ville se mer av var faktiskt bitar ur mitt liv. Jag må vara otroligt utlämnande och personlig, men aldrig privat. Ganska underligt kan man tycka, då man lätt kan få för sig att det inte skiljer sig så pass mycket. Men det gör det.

Jag är beroende av mina vänner idag. Ja, till och med så pass att jag märkt mig för resten av livet med texten ”No Human Is An Island” över hela mitt bröst för att påminna mig själv om att ensam inte är stark. Alla behöver vi någon. Tyvärr har jag så otroligt svårt för att sträcka ut den där behövande handen. Så tur är väl det, att jag är omringad av helt fantastiska vänner så finns där, trots att de ibland får möta en stum, döv och likgiltig gubbe.

Mellan skrivande och möten hann jag möta upp Julia för att bjuda på en kaffe och några varmrökta cigaretter innan vi båda fick rusa åt varsitt håll.

Jag blev människa tillslut. Nu står jag vid torpet och väntar på att tåget ska komma. Dags för möte. Förbannat vad kyligt det är idag, inte sant? Fick en kaffe av gubben i lådan här på station för värmen, jo man tackar!