Månadsvis arkiv: maj 2012

Delastacia – vän av ordning

Det brukar ligga hårnålar lite varstans där jag befinner mig. Hittar du en hårnål, så hittar du mig. Lite som barnens kakspår i sagan om pomperipossa. En titt i min handväska avslöjar också en konstnärsjäls aktiva liv, där kvitton har fest tillsamman med tomma tuggummiförpackningar, näsdukar och Mariannkarameller. Någon typ av mat måste jag alltid ha till hands – det är min apocalyptiska gen som gör att jag alltid ser till att ha nödproviant med mig. Tar vi en titt i min lägenhet, så finns det en liten klädkammare,  som länge har fungerat som VIP-ingång till garderoben mot Narnia. Den andas inte någon feng shui, grejer ligger över allt och avsaknaden av system ger mig krupp. Men för varje sak som till slut finner sin plats, blir mitt hjärta lite gladare. Trots att jag revirmarkerar genom att sprida saker omkring mig, hatar jag oreda och kaos (så länge det inte är mitt, hosthost) och älskar struktur och ordning.

Jag - vän av ordning. Foto: Peter Ortvik

Ju mer ordning i hemmet, ju lugnare blir själen. Det är samma sak med flödet i vardagen. Bland människor. När saker flyter på, skapar det en harmoni och ett lugn. Jag är en vän av ordning i tillvaron. Faktiskt. Just därför irriterar jag mig grön, när folk stör det arrangemanget. När smidigt blir till klumpigt. Till exempel i tunnelbanan. Du har väl hört talas om rulltrappediktaturen, som säger att ”på höger sida hänger man, på vänster sida flänger man”, som jag brukar säga. Men allt för ofta möts jag tyvärr av zombier som hänger på VÄNSTER sida utan att ta ett steg åt sidan, när jag försöker komma fram. Om jag ser ett tillfälle att ta vara på de oändliga stegen mot friheten ovan mark, för att träna benen, så hindra mig inte! Har jag bråttom för att hinna med en buss som avgör om jag hinner till skolhämtning eller inte – så ber jag dig att inte stå i vägen för mitt liv tack!

Sen har vi det outtalade systemet för bänkarna på tunnelbanans plattform. Två personer, som sitter spridda när ytterligare en aktör vill sätta sig, ska automatiskt flytta ihop lite för att få den påtvingade sittstunden att bli så trevlig som möjlig. Det är lika smidigt som Kasparovs schackspel. Men så finns det folk som agerar envisa åsnor och hävdar sitt revir, om det så bara är för 2 minuter innan avgång. Det innebär att jag tvingas sitta alltför nära en hostande, eller illaluktande person. Det är ju inte utan anledning som jag kallar tunnelbanan för  ”bakterietuben…  Du behöver inte vara öppen och glad, du behöver inte ha förmågan att ”känna in” människor – följ bara den smidiga ordningen, så kommer mänsklighetens myrstack att fungera mycket bättre!

Den fiktive "Vän av ordning"

I barnböckerna om Nasse, finns en karaktär som jag bara älskar. Han ägnar sitt liv åt att sortera grannbarr, klippa häckarna raka och plocka upp sten från marken. Och säga åt folk att de borde gå i raka led när de promenerar i skogen. Jag skulle också vilja ta fram en megafon och skrämma folk med uppfordrande, totalt onödiga uppmaningar. Framför allt till trappmarodörer och långsamma segmaskar. Jag skulle skandera mina ordningsregler i örat på de som fortfarande inte har fattat att det går fortare om vi släpper UT folk från tunnelbanevagnen, innan vi alla går IN.

Frågan är väl vad jag själv skulle göra om folk omkring mig, skulle sätta en megafon i örat på mig varje gång d hittar en hårnål på golvet. ”Titta där går hon, hårnålsmarodören! Ta fast henne!”  Vissa kanske tycker det är enormt störande med tomt godispapper i handväskan också. Vad vet jag. Just detta faktum är den enda anledningen varför jag fortsätter att vara tyst och låter mina ögon skjuta mentala pilar istället. Nästa gång du möter mig i tunnelbanan, kanske du ändå har vett att flytta på dig. Tanten vill fram. Både i rulltrappan och i livet.

0 kommentarer

Befriande frieri

På en strand i Thailand. I hemlighet, borgligt eller med flygbanderoll. Metoderna att fria, är lika gamla som kärleken självt. Att knyta det där slutgiltiga bandet, går ju i sanningens namn att göra lika bra med en maskrosstjälk, som med en Taylor-Burton diamant. Men det är lätt att förblindas av viljan att göra någonting lite bättre, lite större. Folks fantasier om hur hela frieriet ska gå till börjar likna en utklassning i stil med barnkalasterrorn. Ju äldre barnen blir, desto fantasifullare (och dyrare) ska det vara. Från att ha fiskdamm, till att hyra in clowner och uppblåsbara riddarborgar på kalas, är steget bara några år. Och massor av föräldraångest. Likadanta kan det bli med kärleken. Missförstå mig inte, jag fullkomligt älskar det här klippet:

Sen tänker vi ett varv till. Hur mycket ångest har nu inte alla killar och tjejer som tänker fria till sin partner, efter att klippet rasat som en komet genom alla nätforum som finns? Hur är det möjligt att toppa det där? Vad blir nästa idé. Är allt gjort? Med ringen i handen, skulle jag nog bli tillfälligt katatonisk och lite uppgiven. Hur skapar man det där perfekta? För att addera lite mer ångest för dig som funderar på att fria, så tar vi ett klipp till. Lite äldre, men otroligt gastkramande, så tårarna sprutar av romantisk attack:

Hur kändes det där? Helt klart en story att kunna berätta för vänner, kollegor och resten av världen. Minns du..tänk att han…vad han måste älska dig som gjorde det där…och så vidare. Men hur är det då med Kalle som friar till sin Margareta, på en parkbänk i Rågsved? Låter ju så där halvkul. Det är alldeles för lätt att glömma den innerliga känslan mellan två personer, mitt i förförelsen av flashiga idéer. Själv ska jag inte säga något. Om jag nu skulle gifta mig igen, så kommer jag som ivrig förespråkare av jämställdhet och jämlikhet inte alls att fria till någon. Mina prinsessdrömmar om nedsläpp av rosor från helikopter, eller molnformationer av hjärtan tillsammans med en måne lika stor som Jim Carreys trollerikonst i “Bruce allmighty” måste få fortsätta leva. Jag vill ha helt orealistiska drömmar om den där underbara dagen. Som arbetande i mediafabriken, är jag så miljöskadad att jag tycker att man till exempel kan köpa reklamtid, som Clabbe Olsson fick hjälp med, via Svenska spel. Titta här:

Drömmen om det perfekta, det oväntade och det underbara sysslesätter väl oss människor i stort mest hela tiden. Vem strävar inte efter att skapa det perfekta livet inlindat i prassligt cellofan?.. Jag undrar vad vi får se härnäst i frieri-väg. Tänk om publiken på fotbolls-EM formar den klassiska meningen med blå-gula skyltar som bara kan ses från luften? Från det plan som bruden självklart har blivit lurad till att åka med? Jag blir alldeles matt när jag tänker på det.

Du som sitter där med handen oroligt i fickan och snart ska ställa den nervösa frågan till din partner – misströsta inte. Parkbänk kanske inte är så tokigt ändå. Den ärliga känslan av nevositet och värme som strömmar genom hela din kropp när du tittar in i ögonen på din själsfrände är ändå det viktigaste. Oavsett var, när och hur.

För störst av allt, är Kärleken…

0 kommentarer

Embrace life!

Ibland är livet lite extra skönt att leva. Dagen efter att du har förbannat hela världen, fått ketchup i knät eller bråkar med chefen, är det viktigt med nytändning. Att våga satsa igen och färdas från noll till hundra.

20120526-161431.jpg
Utmaningen ligger i att hitta små saker som får dig att uträtta stordåd i förlängningen.
Rutan i inredningstidningen blev till kloka ord och gjorde min dag lite mer guldkantad.
Eller så kan man bara göra ett simpelt MCDonken besök till glamouristisk upplevelse som får både dig och omgivningen att le.

20120526-161927.jpg
Omfamna livet och sätt guldkant på vardagens grötskål!
Det är min livsfilosofi.

0 kommentarer

Det naturliga valet…

Läste en intressant artikel i SVD  idag. Vilka normer som skapas för det vi kallar skönhet. Hur vi vill/kan/orkar leva upp till förväntningar och krav. Och hur kvinnor i större utsträckning, borde skita i hur de bedöms efter utseende och ”gå ut genom dörren i eget ansikte och kropp, helt ogenerat.” Samtidigt flödar internet av bildspecial, med den ”nya” trenden där stjärnorna visar sig osminkade. Eller bildtexten ”de är vackra, även utan smink”  

 

Hur många skönhetsingrepp som ligger bakom vissa “naturliga” ansiktet framgår inte. Men tanken är god. Samtidigt som Venice beach säkerligen är lika full av artificiell fyllning som en välmående kalkon under thanksgiving, behövs en motrörelse för att jämna ut mänsklighetens ytliga vågskål. I min tillvaro kombinerar jag båda element. Att kunna vara utan smink lika självklart som att förgylla tillvaron med paletten av ögonskuggor, som tar fram det vackra ännu mer. Jag älskar att se förvandlingen i spegeln, både hemma och i sminket på jobbet.

 

före/efter TV4sminkets trolleri...

Däremot skulle jag aldrig i livet stå på röda mattan, utan någon typ av concealer eller kosmetiska hjälpmedel. Carolina Gynning var modig under en veckas tid förra året och gick på evenemang helt naturlig. Sen vågade hon inte mer. Det blev obekvämt. Jag förstår henne.

Själv är jag alltid två personer i en. Den officiella och den privata. Den osminkade och den sminkade. Det bästa som finns, efter en sändningskväll, är att åka hem och tvätta ansiktet som en ceremoniell rit. Så länge vi ser det som komplement istället för motsatser, kan vi kombinera båda. I slutänden är det ändå vår hjärna, våra tankar och våra hjärtan som utgör den essentiella delen av det vi kallar livet…

0 kommentarer

Musiken i sommarens hjärta

Värmen är tryckande, det bildas svettdroppar som av dagg på din överläpp. För varje andetag känner du hettan inuti kroppen som pulserar med tunga slag. Syrsornas sång skapar ett sövande ljudmönster, som gör dig för matt för att ens reagera över biet som svävar över saftglaset på bordet. Plötsligt tränger sig en vindpust fram, en bris av kyla som sveper förbi din kind. En lätt rysning färdas från ansiktet genom magen till könet och benen, som en omedelbar våg av lindring. För några sekunder är du lika syresatt som fiskar i ett akvarium, lika fräsch som en vicks blå…

Om du byter ut vinden, mot toner och beats, så får du känslan som jag kan uppleva när jag hör musik som mitt hjärta och hjärna jublar över. I den dystra novemberkvällen kan musik vara medicin för mig.  Tunga dagar, går det inte bara att sminka sig glad och klä sig pigg – framför allt kan du lyssna dig stark. Att sätta på rätt sorts musik när världen ter sig som Armageddon, kan få mig att sträcka på ryggen och känna mig oövervinnerlig en stund. På sommaren slår passionen till musik ut i blom, lika praktfullt som auran kring ett kärlekspar.

Det är något visst med ekvationen sommar, musik och uteliv.  Blunda och se dig själv stå på en uteservering i sällskap av vänner och rosé när du får höra just din låt. Det är svårslaget. Det har pratats sommarplågor/låtar mycket i media senaste tiden. Vissa älskar vi att hata, andra älskar vi att just – älska. Det gemensamma är att det är starka känslor inblandade. För det är på sommaren, som vi svenskar kränger av oss  lagomvästen och byter till bara fötter och öppen blick. Panetoz har jag skrivit om tidigare och det glädjer mig att deras Dansa Pausa, korades till årets sommarlåt i Nyhetsmorgon förra veckan. Till och med den torraste knäckebrödstypen, kommer att få ofrivilliga ryckningar i ögonvrån av ohämmad, äkta musikglädje.

Top 5-listan över årets sommarlåtar presenterades av musikbloggaren Camilla  Gervide, som har ”Sveriges bästa musikblogg.” Hon har antagligen satt den etiketten själv, för jag kunde inte känna varken passion eller analytisk förmåga inom musikens område när jag hörde henne prata.  Motiveringen till Calvin Harris Let’s go på listan var : ”Den är uppbyggd efter dansmusikens alla regler. Det är det där -duh, duh, duh (trumhärmande)…där kommer vilken DJ som helst  kunna bygga upp ett dansgolv. Och…aaa…”

Sen var det slut. Det blev inte en djupare analys av låten. På dyrbar tv-tid. Om Sveriges mesta musikblogg kan vara utan analyser, recensioner, upplevelser och passion (efter 5 sidors genomläsning) och mest innehålla bilder med popstjärnor, så skulle jag kunna kalla mig professor Delabäst och vifta med en fiktiv doktorsmedalj. Man behöver inte vara Nestor Strage, eller ha min fetisch för det bombastiska Ranelidska språket, men glöd och lidelse är väl det minsta en proffstyckare i morgonsoffan borde förmedla!

Denna sommar kommer jag själv att lyssna på valda Spotifyfavoriter, som jag kallar Rosénätter 2012. Ännu en favorit, är Dave Kurtis Avenue (kent&Parker rmx) som framkallar doften av en ljummen clubkväll i augusti… För fler tips/kåserier/analyser, klicka på kategorin MUSIK i ämneslistan. Trevlig sommar!

0 kommentarer

Uppdrag: Red carpet

Kan en film ha för mycket handling och därmed bara bli någorlunda bra? Det kändes lite så när jag igår gick på galapremiären av Men in black 3. Det är så håret krullar sig i sömnen, kvällen före ett stort evenemang. Eftersom jag är en storjonglör i vardagens cirkus, gäller det att planera för att kunna förflytta sig mellan arbete och barn, till röda mattans förföriska omgivning. Kläderna hänger framme, som inför skolstarten och det mesta ligger i en väska så att jag kan byta om på jobbet.

Jag och min livvakt. Foto: Daniel Söderberg/Greenpix

”Drums please” hade jag lust att utbrista när det äntligen var dags. För mig är Will Smith lika mycket DJ Jazzy Jeff & the Fresh Prince, som en charmig hårding i måttbeställd kostym.  Det var med blandad känsla som jag såg filmen. Det kändes som om det var för lite hjärtliga skratt, för mycket ”riktig” handling för filmens genre och en överdos fisksslem, för att det skulle passa min smak. Om du gillar MIB-filmerna, ska du självklart se trean i 3D och håll utkik efter karaktären ”Griff”.  En udda figur, som tar sig in i ditt hjärta vare sig du vill eller inte. (Dessutom är likheten slående med en svensk skådespelare, kanske i Lorry?) Jag bugar för ännu en storartad kväll i galans tecken, med dresscode och förbeställt väder som ackompanjerade efterfesten på Ulla Winbladhs.

12 timmar senare möter mig en annan vardag. Gråsuggor på balkongen, som panikslagna springer mot skyddet av mörka hörn. Det är kanske läge att använda neutrolizern, som en riktig MIB…

0 kommentarer

Från grötslev till stekvev!

Redan när min dotter var 3 år gammal, lärde jag henne att säga ”Nationalecykolpedin.” Med strålande resultat var nästa steg att stoppa en köttbulle i vardera kinder och vänta på samma resultat några månader senare. Kunde Demosthenes, så kan väl min dotter tänker jag. Och så har det fortsatt. Fler och fler användbara och viktiga ord, fyller hennes vokabulära skattkammare varje dag.

Det är synd och skam, att pekboken för lite finare barn inte fanns när min flicka var ett litet knytte. Men det är klart att jag visade henne både hummer, klackar och champagne, samtidigt som jag pekade och ljudade. Idag vill hon endast ha bubbelvatten till maten. Någonting måste alltså ha fastnat.

Jag gör verkligen mitt bästa, för att mitt barn ska få en bra lingvistisk trampolin till vårt underbara språk. Själv är jag oerhörd noga med hur jag uttrycker mig och undviker gärna svordomar. Självklart kan även jag trampa i Steinwayklaveret ibland, då jag skriker ”Jefvla bussjääfvel!” i rusningstrafiken. Men jag försöker hålla mig lugn och harmonisk så länge det bara går. ”Rise above” är min guldtråd genom tillvaron.

Idag så upptäckte jag en sida, där gemene man och kvinna kan erhålla ett öfverklassnamn, som ett komplement till sitt kanske grådaskiga tilltalsnamn. Högst charmerande idé, verkligen. Då jag redan äger mitt underbara ”Delastacia” som efternman, kunde jag ändå inte hålla mig från att rycka i tofsen. Trolleri, trollera – så hände detta:

Tänk så passande! Det låter som ett gyllene moln, lika mjukt som kladdfri sockvadd, som man bara vill gosa in sig i, visst? Ryck i tofsen du med HÄR, så ska du se att din dag också får en imaginär guldkant.

Min dotter Tindra “Gosan” Delastacia och jag hälsar på återhörande! Eller som jag brukar säga – Tata!

 

0 kommentarer

Men in black 3

Sortera papper, leta kvitton, träna och skriva manus.
Sen byter vi kvickt livsinnehåll och tar bussen till galapremiären av Men in black 3.

20120521-171635.jpg

Eller ska vi säga WoMen in black?

1 kommentar

BUS-kul

På det glada 90-talet, var jag nog ganska nära att bli tanorexiker. Någon som solar på tok för mycket. Jag tränade ofta och solade nästan 4 gånger i veckan. Knaprig och fin tyckte jag och många andra. Redan i tio-års åldern fick jag sola när jag följde med min mamma och badade i simhallen. Då var det inte så konstigt, men idag är det ju självklart hårresande fakta. Därför blev jag så full i skratt när jag såg bilden på Patricia Krentcil, som nu står anklagad för att ha tagit med sig sin 5-åriga dotter in i solarierummet. Vi vet inte om det är sant, men det är i alla fall lätt att konstatera att mamman inte mår bra.

Hon är nog inte själv medveten om hur hon ser ut och hur hennes kropp kommer att må om några år.  När jag tänker tillbaka på mina år som soltokig, kan jag bara vara tacksam för att jag inte fick hud som en krokodil i livets slutskede. Särskilt när jag en gång fick ett “jättebra” tips från kassörskan i mataffären, som ivrigt berättade om att hon skrubbade sig med den gröna, grova sidan på scotchsvampen för att få brännan att fästa bättre sen. Hemska tanke! Jag hade kanske sett ut så här idag, om jag inte slutat:

Samtidigt har H&M fått massiv kritik för deras välfärgade reklam i år, av Cancerfonden. De anser att modellernas  look, bidrar till att befästa åsikten om att brunbränt är vackert och därmed öka risken för hudcancer. Jag skulle inte ens misstänka att bilderna är gjorda  med annat än fuskbränna på teknisk väg, skuggteknik, eller skimmerkräm.

Framför allt för oss som bor i Sverige, blir det fnatt i knoppen och kroppen när solen tittar fram. Många ansikten törstar lika mycket efter solen, som en blomma längtar efter substral. Jag njuter av värmen, jag älskar fräknarna som blommar ut på näsan när midsommaren knappt är över. Men att återgå till pepparkaksstadiet är inga alternativ för min del. Och ska vi prata trender, är det väl snarare ganska omodernt att ge kastanjevattnet ett ansikte, som vi kan se hos både gymkillar, bloggbrudar och annat roligt folk…

Bildern på H&M kampanjen är otroligt snygga och sexiga, men gör inte att jag förändrar mina vanor. Spf50-stick på näsan och BUS-kräm blir mitt recept även i år.

 

0 kommentarer

Obekväma sanningar

De flesta karaktärer som Sasha Baron Cohen har presenterat genom åren, har jag haft svårt för. Däremot är han en komiker som skapar konst inom sin genre.  Den slår ner som plötsliga meteoriter, oavsett var han drar fram. I sitt yrkesutövande är han genial. I tisdags var det stor galapremiär för The Dictator, där Sasha har skapat karaktären Haffaz Alladeen. Under 1,5 timme sitter jag stundtals med magknip i biofotöljen av allt skrattande, men vid några tillfällen är jag redo att lämna biosalongen för de allt för grova skämten. Humorn liknar en tallrik pestopasta med glass och vinäger. Egentligen en helt omöjlig och osmaklig kombination. Men jag tyckte verkligen om The Dictator. Mycket tack vare alla sanningar som skickligt presenteras som humoristiska praliner i guldfärgat prasselpapper.

En av de bästa scenerna är när Alladeen hjälper till vid en förlossning, ser att det är en flicka och beklagar olyckan för det förvånade paret. ”I´m sorry, it is a girl – where is the trash can?” Det är mitt i prick för en verklighet som finns därute, där flickors liv inte är värda mer. Att modellera om allvaret i det hela, till en scen som får hela salongen att skrika av skratt, är bara att salutera. Lika vulgärt och äckligt, som smart och sant.

Tar vi klivet från film till musik, är årets ironiska sommarlåt äntligen här. ”Jag vill ha en Schtekare” med lennart Bång feat Saft Stockholm.

Emma Malmlöf på nyheter 24, kallar det för våldtäktslåt, med tanke på Rohypnolinnehåll i texten. Men det här är faktiskt mycket smartare än så. Det här är en klockren skildring hur det faktiskt kan se ut i flocklivet vid Sturesavannen. ”Här finns inga knarkare, här finns bara för lite med platina krediter” uttrycker en viss del av den kroniska illusionen som drabbar många ”profiler” i kroglivet. Att man inte använder droger, när man bara ”har tagit det några gånger.” Eller att man inte alls är alkoholist, eftersom drickan serveras i kristallglas. Precis som Sasha Baron Cohen och hans humor, är Schtekar-ironin värd att ta på allvar. Jag skrattar åt videon, för att den skildrar både det överdrivna och den absoluta sanningen. Det här är ingen billig våldtäktslåt, det är samtida skildring som skruvats åt med en stor dos humor.

Alladeen och Bång/Saft kollektivet har mer gemensamt än vi kanske ser från början. Det är någonting vi kan skratta ÅT och MED. Jag kan rekommendera båda.

0 kommentarer