Att leva med Fibromyalgi

5 år sedan jag fick diagnoserna

IMG_5123

Idag är det 5 år sen, veckan innan jag åkte till en specialist och utredde vad som var fel på mig…
Jag kommer ihåg hur djupt deprimerad jag var, inget hopp om någonting förutom att förhoppningsvis få börja testa mediciner mot värken, tröttheten och alla hemska symtom. Jag hade ingen livsglädje, inget hopp om framtiden, såg inte mig själv ens finnas i framtiden. Och idag står jag här starkare, jag vill leva, jag vill bli bättre, jag vill kämpa!
Det är sån stor skillnad från då och nu, jag är glad att jag tagit mig framåt trots alla motgångar och mitt trasiga mående.
Kämparglöden slocknade aldrig!
#fucksjukomar #staystrong #kämpa #fibromyalgi #MEcfs

~ Druvan

ÅNGESTEN FÅR MIG ATT SE UT SOM EN IDIOT

af5e66a7e130da36a7985e35f184dbc3

Daglig kamp… det är inget jag pratar så mycket om, för jag känner skam och rädd för att andra ska dömma mig.
Jag står redan ut med fördomar om mina fysiska sjukdomar så har väl känt att det inte är någon idé att prata om min psykiska ohälsa.
Men.. å andra sidan är det bättre att vara öppen om det precis som jag är öppen med fibron mm.
Jag känner att jag själv kan bearbeta mitt “tillstånd” om jag fortsätter att vara öppen om det!

Se länk: https://www.facebook.com/angestskolan/videos/1845621519024366/

“ÅNGESTEN FÅR MIG ATT SE UT SOM EN IDIOT

Jag hör inte av mig till andra.
Jag är livrädd för att prata i telefonen och börja konversationer med främlingar. Jag är till och med rädd för att skicka meddelanden till vissa vänner och verka för insatt i deras liv. Rädd för att bli en irriterande person som stör när jag bara bryr mig. Så jag raderar meddelanden. Jag väntar för länge med att svara tillbaka. Jag visar inte att jag bryr mig.
Men jag bryr mig mer än folk anar. Jag bryr mig så mycket att det gör ont.
Jag kan verka snobbig eftersom jag har svårt att prata och tvinga fram ett leende. Men jag försöker inte vara en idiot. Jag försöker bara överleva – eftersom sociala situationer är en krigszon för mig. De får mig att rodna, svettas och andas fort.

Det är därför jag inte kollar folk i ögonen när de talar med mig. Jag kollar på deras läppar, på väggen bakom dem eller ner på mobilen. Detta får mig att se ut som att jag inte bryr mig ett dugg om vad de har att säga, men att undvika deras blickar är bara en krycka för mig. Jag lyssnar mer än de kan ana. Suger in varje ord.
Jag är inte bra på att samtala – och det får mig att verka vara en dålig vän.
Jag hoppar inte in i konversationer. Jag är tyst i grupper. De andra antar att jag sitter där och dömer varje ord som lämnar deras mun när jag i verkligheten är beundrad över hur lätt de kommunicerar. Hur naturligt det är för dem. Hur mänskliga de är och hur trasig jag är.
De inser såklart inte att jag har ångest. De tror bara att jag är tyst. Blyg.
Nej de inser inte att jag har ångest eftersom jag inte skakar hela bordet eller hyperventilerar i en papperspåse. Mina sammanbrott händer innan jag träffar dem.
Natten innan eller på vägen dit i bilen känner jag det komma. Jag ser alla de värsta sakerna som kan hända. Föreställer mig hur pinsam jag kommer vara.
När jag är bland dem trycker jag in det på insidan. Försöker att minska ner de fysiska symtomen för att inte dra uppmärksamhet till mig, men bara för att jag lugnade ner mina skakningar betyder det inte att jag lugnande ner mitt sinne.

Jag är fortfarande ångestfylld. Jag visar det bara inte. I hemlighet oroar jag mig över hur jag ser ut, vad jag ska säga om några sekunder och varför den där personen på andra sidan rummet stirrade på mig nyss. Skrattar de åt mig? De skrattar åt mig.
Om jag behöver lugna ner mig själv flyr jag till toaletten för att andas tungt och skvätta vatten över ansiktet för att sedan gå tillbaka som att allt är bra.
Men allt är inte bra. Ångesten ser till att det aldrig är riktigt bra.
Detta får mig att hata mig själv. Det får mig att tacka nej till chanser i livet som jag egentligen vill ta. Det får mig att vara tyst när jag egentligen har något viktigt att säga.
Det får mig att se ut som en idiot.
Men det stämmer inte. Jag är bara någon som försöker bara klara sig igenom dagen. Någon som vill bli omtyckt, men ständigt känner att man aldrig riktigt kommer passa in…”

En video om Socialfobi: https://www.youtube.com/watch?v=SwLXN_90A9I&feature=youtu.be

Kramiiz Druvan <3

Living hell, Pain is my life

På grund av mina sjukdomar har jag fått mer och mer panikångest, som har lett till socialfobi.
Jag känner ofta skam & skuldkänslor…vilket ger mig ångest.
Jag känner mig som en börda för alla i min närhet, jag är inte som jag var förr…
Jag har många gånger velat ge upp, sätta stopp för plågan. Men kämparglöden släcks aldrig, oavsett hur låg min glöd är så ger jag inte upp.

Jag får stå ut med så mycket, jag jobbar hela tiden på mitt mående. Jag vill mer än vad jag orkar, jag försöker mig fram.
Jag har alltid vart en glad människa som sprider glädje och positiv energi omkring mig. Som tur är, är den delen av mig kvar, och jag tycker det har blivit mer naturligt och äkta när jag började ta hand om mig själv för några år sen.
Det är jätte viktigt att ta hand om sig själv, när man mår dåligt. Du vinner mer på att lyssna på dig själv och göra saker & ting i din egen takt.

Jag känner mig ofta värdelös, det känns som att det jag gör inte duger tillräckligt.
Det ger mig skam/skuldkänslor och ångest.
Jag känner sorg från och till, det är en sorg att inte kunna göra saker på samma sätt som förr.
Det är en sorg att vara sjuk. Det är en sorg att inte kunna jobba med det jag är utbildad till, tillexempel.
Dagligen drömmer jag om vad jag skulle göra om jag var frisk, jag tänker ofta på hur det hade sett ut om jag aldrig blivit sjuk.

Men ja, det är som det är, inget jag kan ändra på tyvärr. Vilket jag får intala mig själv hela tiden. “Jag gör så gott jag kan”.
Jag har kommit en bit framåt på min stora resa, det är kamp som aldrig tar slut. Jag kommer aldrig sluta kämpa..

IMG_3289

~ Druvan

Fibro ~ att sparka på en som redan ligger ner

image

Ännu en gång blir jag sparkad på, ingen idé att ens be om hjälp för jag blir inte tagen på allvar ändå. Känns bara onödigt att lägga ner så mycket tid, sveda & värk när jag bara får en käftsmäll tillbaka…
Vad är det för mening att ni ens finns för att hjälpa andra människor om ni inte ens bryr er eller inte vill hjälpa människor i samhället som är i behov av hjälp!?
Och varför göra det svårare för sjuka människor som redan har ett helvete att leva med?
Varför stöta bort oss?
Är vi så värdelösa att det inte ens är värt att hjälpa oss att komma igång eller få en chans att ha en framtid?
Varför slänga oss längre ut i samhället än vad vi redan är?
Vi kämpar tillräckligt, tror ni man orkar hur mycket som helst? Och sen på det kämpa för att få hjälp….
Jag känner mig som ingenting, jag känner mig utstött, inget värt, en börda…
Är jag inte värd att få möjlighet att få känna någon slags känsla av mänsklighet och värdighet bara för att jag har dessa svåra sjukdomar?
#fuckchronicalpain #fibromyalgia #fuckmecfs #chronicillness #mecfs #fibrofighter #fibrowarrior #fibrosucks #fuckförsäkringskassan #fucksamhället #försäkringskassan #fibromyalgi #sweden #fibropain #fuckpain #illness #kroniskasjukdomar #kronisksmärta #kroniskvärk #behovavhjälp #menblirbarasparkadpå #attsparkapånågonsomredanliggerner

Att känna sig som en kastad soppåse

Alltså, jag är så arg på detta samhälle…besviken!
Att alltid känna sig som en kastad soppåse, läkare tar en inte på allvar så som resten av samhället.
Man får höra det ena efter det andra, gång på gång på gång…
Att hela tiden känna sig som en börda när man öppnar munnen, nämner sina sjukdomar.
Att hela tiden bli tystad, och höra på kränkande ord som sätter sig kvar som ärr.
Att aldrig känna sig hörd, värdefull, accepterad, respekterad, tagen på allvar.
Att hela tiden känna att man inte duger.
Att hela tiden få kämpa för allt detta….

Varför händer ingen förändring? Att hjälpa dom som behöver, hur ska vi annars kunna ens bli bättre? Vi sjuka får kämpa genom eldiga stormar för att ens få en liten chans, vi orkar inte hur mycket som helst…
Vi har redan tillräckligt med helvetet vi lever med varje dag 24/7. Tydligen räcker inte det, utan vi ska kämpa oss själva till döds. Helt ärligt, finns det bokstavligen människor som kämpar sig till döds för att dom orkar inte mer.
Dom ser inget hopp, ingen framtid, ingenting.
Ska det vara så?

~ druvan

Blandade känslor kring detta läkarbesöket

Idag var jag hos läkarn, fixa läkarutlåtande för ska söka aktivitetsersättning.
Gick bra, känns som jag fick med det jag ville.
Jag hade skrivit ut ett papper där jag hade skrivit hur sjukdomen påverkar mig, så hon skulle skriva en sammanfattning på det.
Jag tog även tag i få hjälp med ett problem: jag pratade om att min ländrygg och höfter har krånglat i 3 veckor nu, jag har väldigt ont. Svårt och sitta, stå, gå osv. Jag fick fram det jag ville få fram…hon sa att det var ryggskott. “Det kommer gå över”.
Nämnde även att jag har ofta problem med vänstra höften annars också, får kramp, blir värre när jag går, strålar ner i benet.
Jag har blandade känslor kring detta läkarbesöket, jag är nöjd och glad att jag fick ur mig det jag ville ha sagt och att det med läkarutlåtandet kändes bra.
Men…
När hon undersökte mig, tryckte på punkter, så säger hon “medicinskt sätt har du inte lika ont längre”, “jag säger inte att du inte har ont”, “det jag känner när jag känner (på punkterna) är inte fibro” (kommer inte ihåg exakt allt vad hon sa) hon vet om att jag har fibro och vi har setts innan så hon vet min bakgrund osv.
Varje gång har jag känt att hon inte tar mig på allvar, och idag kändes det som att hon ville förminska min värk.
Hur kan hon veta hur mkt värk jag har bara för att hon känner på punkter?
Det vet väl jag bäst eller?
Jag känner att efter läkarbesöket kändes det bra men ändå inte bra.
Kändes lite konstigt, med vissa grejer hon sa som “medicinskt sätt har du inte lika ont längre” det kändes konstigast.
Blir typ förvirrad av sånt här…….

~ druvan


Sida 1 av 199
1
......Sista »