Mardrömsmorsan

2017

Nytt år, nya möjligheter. Fem dagar av det nya året har gått & än så länge märker jag väl inte direkt någon skillnad gentemot 2016, Jag är fortfarande lika stressad som jag var under 2016 haha, om inte mer kanske. Jag avskyr nämligen nyår. Varför det? Tja, inte enbart för att alla ska hälla i sig så jäkla mycket sprit under nyårsafton vilket därmed bidrar till mängder med olyckor. Jag tycker inte heller om att bli äldre, att dem jag älskar blir äldre och att vi kommer ett år närmare döden. Va positiv jag lät nu va? Men det är sant. Jag fyller 24 i år och har känt mig gammal sen dagen jag fyllde 13. Jag har aldrig velat bli äldre. Har haft ångest inför varje födelsedag sedan jag blev tonåring och har ofta önskat att jag åtminstone kunde få fylla år den sista december. Åren har bara rasat förbi och det känns sjukt att Johns årskurs börja övningsköra i år. Vad har hänt med vardagen liksom? Vart tog livet vägen? Vad har jag gjort under dessa år egentligen? Självklart är jag innerligt tacksam över att få vara vid liv.Under 2016 har människor som jag både tyckt om och inte tyckt om rycks bort alldeles för tidigt, och det är tragiskt varje gång; vän som fiende. Men en tidsmaskin vore väl ändå inte så dumt..

Min reserme av 2016 då? Finns inte mycket spännande att säga. Blandat både bra och dåligt. Lugnare än 2015, mer hektiskt än 2014. Inte mer drama än vad mitt liv brukar innehålla under ett år (omöjligt att hindra när du har adhd, mina medsyskon vet!) utan det har nog sett ut ungefär som det brukar. Ett par tråkiga händelser som innefattar alkohol som det varit varje år sen 2012, tappat kontakten med ett par vänner, träffat några nya, osv, osv osv. Under 2016 lyckades jag på allvar ta upp studierna igen, det var bra (även om det nog beror betydligt mer på att jag faktiskt hamnat i en bra klass än på mig) och jag har kommit igång lite sådär halvdant med körkortet. Gjort ett par tafatta försök att komma igång med bloggen igen men misslyckats. Jag vill så gärna men det är inte kul när det ska krångla. Poff säger det och min motivation är borta. Jag har trots detta fått ett par nya läsare och tänkte därför skriva ett litet inlägg om mig själv någon dag när andan faller på, spännande va?

Sover nere i huset inatt så tänkte väl ta lite chillpill tid och spela lite… Ja, sims. Spännande igen va?

simmmms

Med kärlek och lite sarkasm,
Nadia

Ingenting – känsla

Idag.. Idag är en sån där konstig dag. En sån där dag när man vaknar upp med en känsla i kroppen, en känsla som man inte riktigt kan beskriva. Jag är inte ledsen. Inte heller glad, orolig eller arg. Inuti känns det bara tomt, som en avsaknad av känslor, samtidigt som jag är känsligare än någonsin. Jag brukar kalla det för Ingenting-känslan. Så känns det väl ungefär, Som om man är ingenting. Bara går omkring, som en zombie, och väntar på att dagen ska ta slut. Likgiltig inför det som sker. Obrydd.

I huvudet snurrar fortfarande tankarna. Dem slutar aldrig, oavsett vilken känsla jag har. Ångest över allt jag borde göra. Saker jag borde ta tag i, saker jag borde fullfölja. Den här jävla bloggen ger mig ångest samtidigt som den är min bästa vän, min lyssnare. Men att det krånglat och fortfarande krånglar med uppladdning utav mina inlägg på facebook, där i princip alla läsare hittar mig, gör att jag inte vill skriva i den. Jag blir så förbannad på sidans skapare. Jag har mejlat och försökt ringa, bett dem ordna problemet utan resultat. Det kommer fortfarande upp en random bild när jag laddar upp inlägg och en konstig text istället för texten som beskriver mitt inlägg. Detta skedde i samband med en uppdatering, så nått har definitivt gått snett. Så jäkla tråkigt att det ska sabotera mitt bloggande bara. För vem blir nyfiken på att läsa en blogg som inte visar upp en intressant look? Funderade på att byta blogg men det är svårare än vad jag trodde. Det är ju här jag har allting, även om jag borde byta både layout och informationstext. Men vad är det för mening om ingen läser den liksom?

Tycker synd om den människa som kommer i vägen för mig idag. Efter att avstängdheten släppt sitt grepp om mig så händer det ofta att jag blir explosiv istället; sur och grinig. Jag ska försöka hålla mig borta så mycket som det går. Sovit nere i huset inatt och städat alla mina föräldrars köksluckor. Förhoppningsvis får jag en liten slant för det. Att tröstshoppa fick mig alltid att känna mig levande förut så det borde fungera även den här gången. Fan vad mycket saker man ångrar här i livet. Men det tar vi nog en annan gång. Ha det fint!

Nadia

Finfint fredagsbesök

Tänkte egentligen inte skriva så mycket, utan bara visa lite bilder från min helg.
Vi slog nämligen på stort och anordnade en riktig tjejkväll hemma i huset såhär sista kvällen som husägare (mina föräldrar kom hem på söndagen), och det blev en grym kväll med tacos, film, prat och skratt. Dessutom fick vi finbesök först från Stockholm (Emelie) och sedan ända från Göteborg! Det var nämligen galningarna Therese (Trezzan) som jag lärt känna via nätet & hennes kompis Embla, som helt enkelt bestämde sig där under torsdagen för att ta en liten roadtripp från Göteborg till dalarna under fredagen för att sedan köra tillbaka söndagsmorgon. De startade runt 17:00 och kom till oss strax efter 00:00 för att sedan bege sig hemåt 11:00 morgonen därpå. Det är vad jag kallar äkta vänskap det! Trevlig kväll! <3

10360205_801864746503071_1961388905648816175_nFörberedelsen är i full gång!
Kocken Maria håller ställningarna tillsammans med Monchaya & Amanda.
Vi andra tog disken!

10410382_801864953169717_8725899873345599704_nLite suddig bild, men ingen kan väl ta fel på innehållet..
Maaat <3

10294311_798349870187892_5545332805956597707_nCharlie var också med ett par timmar.
Hon och Monchaya fann varandra nästan direkt!

1959874_805811586108387_5091895996840856238_nTrezzan & Embla anländer direkt från Götebooorg!

10418261_801864933169719_6326178496424318714_nVi tittade på film, Ego.
Måste tyvärr säga att skådespelarna som var jäkligt dåliga förstörde handlingen som nog annars skulle varit riktigt bra.
Dessutom gick den alldeles för fort fram och kändes orealistisk.
Saknade helt enkelt känsla. 2/5 stjärnor.

1888672_805811662775046_3006948598550963113_nMelissa-kissa, skapligt trött på morgonkvisten efter en galen natt!

1619258_805811602775052_6262678351475602787_nFina Monchaya, pigg & i full färd med att göra frukost!

1690549_805811626108383_4497075453688523341_nHungriga & trötta

1229829_809962212359991_5758820975926380721_n
1601311_801864849836394_4998386725033477628_nNam-nam!


  4245a1d708c2660fMys med Mummen innan hemfärd

455557Time to go!

Tack, återigen, för en grym helg. Det måste vi göra om!
Och – nu har vi det bevisat – man kan faktiskt ha kul utan alkohol.

Angående den överdrivna clowhysterin

Ingen, inte ens jag, har väl undgått att höra talas om den omskrivna “Clownhysterin” som senaste dagarna härjat i Sverige.
Överallt på sociala medier står det om människor som blivit överfallna, jagade och skrämda utav personer maskerade till clowner.
Många är rädda för att röra sig ute efter mörkrets inbrott och att rasta hunden eller ta en promenad till affären har blivit ett ångestfullt måste.
Barn får inte vara ute och leka längre och gamla människor ser sig ständigt om över axeln.
Ska det vara så i vårt sköna gröna Sverige 2016?
Nej självklart ska det inte de. Visst, det är helt sjukt att det finns människor som njuter av att skrämma slag på folk. När det dessutom går så långt så att någon blir skadad är det definitivt too much. Och ingen av oss kan riktigt veta vem, eller snarare vad som gömmer sig under masken. Alla minns vi väl med skräckblandad förtjusning dessa rysare med mördarclowner som smugit runt under halloween och mejat ner förbipasserande med machete. Och det är inte logiskt omöjligt att det i skrivande stund sitter någon liten halvpsykopat där ute som blir inspirerad och bestämmer sig för att hugga ner någon. Jag tycker självklart att polisen bör ta tag i det här, i synnerhet just för att det kan finnas sjuka människor som utnyttjar den här trenden, och ser till att stoppa det innan det är för sent.

Men nu kommer vi till det här tråkiga “menet” som kommer få halva Sveriges befolkning att vilja slita mig i stycken.
Jag tycker att hysterin är lite överdriven. Några personer blir skrämda i USA, någon till och med skadad, och sedan är det någon i vårt regniga lilla land som tänker
“Det såg ju skoj ut, värt att testa”, köper sig en clownutstyrsel och går ut och skrämmer slag på ett par ungar på en skolgård. Och vips – timmarna efter som detta läckt ut i medierna så ser halva Sverige clowner bakom varje hörn. Polisen rapporterade så sent som igår att ett 70-tal människor säger sig ha sett eller blivit attackerade utav clowner på bara ett par timmar.  Antingen så har några skräckfilmsfanatiker bildat en sekt som går ut på att skrämma livet ur resterande delen, eller så finns det en ganska stor överdrift i det hela.

Jag säger inte att barnen på skolgården i Svedala ljuger. De såg med största sannolikhet en clown som stirrade obehagligt på dem och blev, högst förståeligt, rädda.
Jag tror inte heller att den äldre kvinna som blev skrämd från vettet utav fyra clowner i Deje hittat på. Det har hänt, och de kan gå riktigt illa – om inte minst för clownerna. Vi människor kan ta till alla medel för att skydda oss själva och varandra när vi blir skrämda från vettet, så det här är ur alla tänkbara synvinklar en idiotisk lek.
Det finns en del som har sett clowner och blivit skrämda från vettet; men jag tror också att det finns en hög procent som bara är mediakåta. Sorry about the true, men vi är väldigt mediakåta över lag. Jag menar, en berättar att den blivit antastad av en clown och sekunderna efter det ramlar liknande påståenden in från alla Sveriges hörn.
Är det, handen på hjärtat, helt logiskt? Jag har tappat räkningen på alla insändare och artiklar jag sett på facebook. Allt från uppmaningar till att man inte ska röra sig själv i området (bra!) till att man direkt uppmanar till att “slå ihjäl dem jävlarna” (mindre bra.) Hela situationen börjar bli lite läbbig och det verkar ha spårat ur lite för mycket.
Vem som gömmer sig bakom masken vet vi inte, men personligen tror jag att det huvudsakligen är barn och tonåringar som vill spela andra ett spratt.
Det känns typ som att det snart blir lagligt att aga ditt barn för att du hittar en clowndräkt i hans garderob, och jag måste säga att den utvecklingen skrämmer mig mer än ett par ufon i mask.

Vad gör man då? Lägger ner Pokémon GO och anordnar Clown GO jakter istället där den som slagit ner flest clowner vinner?
Eller ska man lämna ärendet åt polisen som med största sannolikhet inte gör någonting?
Svår fråga. Jag fattar att man blir förbannad och upprörd, för hela den här leken har gått to long och någon kommer så småningom att bli skadad. Att folk dessutom blivit attackerade utav dessa “Clowner” är bara helt psyksjukt. Men att anordna någon typ av utrotningsrörelse där man uppmanar till våld är inte heller så sunt. Fel person kan läsa det, känna sig uppmanad och tänka att den ska ta saken i egna händer och rädda världen, och ja… ni förstår själva.  Om det sedan visar sig att det är ett barn under masken blir alltihop bara ännu värre.

Jag tror att fantasi föder rädslor, och som bekant så är vi människor experter på att skrämma upp oss själva och varandra.
Det finns dem som blivit utsatta på riktigt och det finns dem som bara är sugna på lite uppmärksamhet, ganska oskyldigt egentligen.
Vad man ska göra åt det hela grejen, som egentligen är helt stört, är svårt att säga. Men jag tror inte att lösningen är att spöa skiten ur varje utklädd person.
De personer som har skaffat sig den här nya hobbyn utnyttjar vår fantasi. Det roliga är ju att folk blir rädda. Om vi nu inte blir det, vad skulle hända då? Om ingen brydde sig om maskerradprissarna, utan istället för att springa och skrika, gick fram och skakade deras hand? Skulle det fortfarande vara lika roligt? Det tåls att tänka på.

Fick själv frågan häromdagen vad jag skulle göra om jag stötta på en clown.
Ja, jag skulle nog slita av personen masken och fråga om det inte är dags att gå hem.

Stay call folk, och tappa inte fattningen.
Nadia.

Måndag, helt enkelt

Måndag, vad mer kan man säga? Jag är rädd för att det här bara kommer att bli ett sånt där typiskt trist blogginlägg som ni har läst över en miljon gånger i minst tusen bloggar vid det här laget, men är det måndag så är det; och vem fan kan egentligen säga något positivt om en måndag? Bara fyra dagar kvar till helgen typ, uäck!

Kan iallafall dela med mig av en söt bild på mig och min gulliga bror. Ja det är John på bilden, ja jag vet att vi inte har samma blod i våra ådror, nej jag bryr mig inte. Har man tagit hand om någon i snart fem år, delat allt, gått igenom det mesta och kan varandra utan & innan fine – here is my littelbrother, med eller utan gemensam nämnare.
557In all our time together
You’ve come to mean so much to me
You are my best friend
You give me hope when I’m all out
You are my pick-me-up
When I’m feeling down
You make me feel good about myself


Och vår kväll var super mysig med en äckligt läskig film (Conjuring) och en läbbigt god räkmacka. Det gick dessutom läskigt bra på körskolan idag och det är jag läbbigt glad över. Äntligen verkar jag komma någonstans i det där obegripliga träsket. 10 % på körningen avklarad och 3 % på teorin, bara 90 respektive 97 % kvar då! Hejda mig.

455Omg, this is <3

Med kärlek,
Nadia

Varning för Pokemon Go

Ingen kan väl ha undgått att höra talas om Pokémon GO , det nya mobilspelet som av någon läskig anledning lyckats paralysera ungefär 97 % av världens befolkning (resterande 3 % är alternativa och spelar Candy crush istället) och som både hyllats och hatats i medier de senaste månaderna?

Jag tillhör en av de mest hängivna spelarna vilket inte direkt är överraskande då jag alltid varit en pokemonnörd och hemligt förälskad i Ash, som jag avslöjade för er häromdagen. Att jag däremot lyckats fått min kompis, min morsa och min lillebror att spela Pokémon GO är desto mer överraskande då de alla tre var emot det och som aldrig skulle börja spela något annat än candy crush och Snake. Nu deltar de glatt i alla pokémon GO rundor och morsan tjatar ständigt om att gå ut & kläcka ägg. Kort sagt, sjukt är det, men mänskligheten har hittat ett nytt sätt att umgås med sina barn. Jag tänkte dela med mig utav en händelse som inträffade alldeles nyss, så nyss att jag fortfarande är alldeles kall om öronen. En händelse som klargjorde för mig att Pokémon GO helt klart gör en sinnessjuk.

Jag var på väg till affären för att köpa en kycklingsoppa och slog slött igång PG, egentligen fullt medveten om att det är alldeles för kallt att spela vid den här tidpunkten i oktober då det här är mer en sommarvara (ska köpa ett par fingervantar med touch, off topic!) men behövde steg för att kläcka mitt 10 km ägg som var på 5,6. Ser då i nearby rutan en grå figur. Måste bara redogöra för er som fortfarande vågar vägra PG – Detta ger oss som spelar en riktig kick då det betyder att någonstans, här och nu så finns det en pokémon som vi inte har registrerad i pokedexen – och ny pokémon- status och mer xp! – så pulsen gick genast upp, jag struntade i soppan och styrde stegen åt andra hållet. Figuren kom allt närmare och hjärtat slog dubbla slag. Jag kom till en korsning och fick välja om jag skulle fortsätta rakt fram eller svänga in på min svärfars gata. Jag valde, av någon idiotisk anledning, att fortsätta rakt fram. Jag gick och gick medan procenten på telefonen sjönk och sjönk då jag struntat i att ladda den innan promenaden. Nu var den bara nere på 7 % & och döden var nära. Jag bröt ihop när jag insett att jag hela tiden gått åt fel håll men repade nytt mod och fångade en Squirtle. En Wartortle dök sedan upp på skärmen när jag ruschat in på svärfars gata från andra hållet efter min sorglösa vandring runt kvarteret,  och den jäveln envisades med att hoppa ur varenda ultraball som jag med ett svettigt finger slängde på den. När batterinivån var nere på 2% fick jag äntligen den och precis när jag gjort färdigt mitt segertecken, dök den främmande pokemonen upp på skärmen. En ful liten mussla, blå med vitt skal. Den viftade retsamt åt mig med sina spretiga ben och jag fick hjärnsläpp. Istället för att använda en ultraball slängde jag tafatt en pokeball på fanskapet, som trots sin låga level bröt sig fri. Just då dog telefonen.

Jag stod kvar i ett par sekunder, oförmögen att röra mig, tills jag slog mig själv i skallen och kom till sans. Rusade in på svärfars gård för att tigga om en laddare men upptäckte att dörren var låst. Sprang då hela vägen hem till mina föräldrars hus och stoppade i mobilen i laddaren. Telefonen startade upp och berättade glatt att den hade 6 %. Va i  hela fan! tänkte jag, ryckte loss telefonen och rusade tillbaka till andra kvarteret. Jag startade upp spelet som envisades med att sega.. och på nytt dog telefonen i samma stund som spelet startades & pokemonen dök upp på displayen. Här vrålade jag högt kan jag säga. Rusade hem igen, i med telefonen och vänta tre plågsamma minuter. Springa tillbaka igen bara för att upptäcka att pokemonen självklart var borta.

Måste jag ens påpeka att min lördag är förstörd nu? Gör er själva en tjänst och BÖRJA INTE SPELA POKEMON!!!!!!!!!!!!!!!

455
P.s
Ursäkta till dig med hunden som såg mig komma kutandes tre gånger i rad. Antagligen hörde du mitt ilskna skrik också.
Jag har inte rymt. D.s


Sida 5 av 61« Första...
5
......Sista »