Mardrömsmorsan

Farväl helg,, underbara helg

Än en gång är det söndag, än en gång har helgen svischat förbi. Däremot har den känts ovanligt lång den här gången. Antagligen för att jag för en gångs skull kastat bort alla måsten (nästan alla iallafall) och bara gjort sånt som jag velat göra. Det var väldigt nyttigt för mig att ta det lugnt – min kreativitet som varit spårlöst försvunnen så länge börjar komma tillbaka igen; typ det bästa som kunde hända mig. Jag har redan skrivit två kapitel på min fanfiction & spånar lite på min bok som jag vill skriva i sommar. Potatisen puttrar på spisen (slänger ihop lite kokt potatis och rökt strimlad skinka, njammy) och jag chillar till lite musik. Djuren har lagt sig för att sova och det råder ett sånt där härligt lugn över hela lägenheten. John har kommit tillbaka från Emil där han spenderat hela helgen. Det känns skönt att ha honom hemma igen. Nu slipper jag höra Charlie tjata om “Johnen”, var femte minut. Känner konstigt nog inte särskilt mycket skolångest för imorgon som jag brukar göra. Jag vill tro att det beror på min fina klass & andra kompisar i parallellklassen som jag ska festa hos nästa lördag. Om det är något jag verkligen älskar så är det att träffa nya människor. Att få ta del av nya spännande berättelser & livsöden och knyta nya bekantskaper är lika mycket meningen med livet som att skriva. Gud vad jag längtar tills den dagen jag blir en känd författare & får chansen att betala tillbaka allt som andra givit mig. Jag längtar…

Bjussar på lite bilder som gör mig riktigt, riktigt glad en söndag. Det är från när jag & ett par utav mina klasskompisar var och käkade lunch på Ginthai i Borlänge. Har man aldrig känt sig välkommen i en klass, så är det en stor grej. Det känns underbart <3

1229829_809962212359991_5758820975926380721_n

1601311_801864849836394_4998386725033477628_n

1888672_805811662775046_3006948598550963113_n

1619258_805811602775052_6262678351475602787_n

Med kärlek,
Nadia

Barnafritt

Helg, äntligen helg! Veckan har varit stretig och jag har fortfarande det tråkiga läkarbesöket snurrande i huvudet. Tack vare ert fina stöd känns det mycket bättre nu, även om de fortfarande känns jäkligt tråkigt. Har lite småångest över att jag inte varit kreativ på sålänge. Inga fanfictions kapitel, inga böcker, knappt nått inlägg på bloggen, inga filmer… ingenting! Katastrof för en kreativ människa men tyvärr så sätter adhdn ens begränsingar, och tiden gör väl sitt också. Det känns verkligen som om skolan suger all must ur mig ´& jag räknar verkligen dagarna framtill lovet. Jag är ändå väldigt glad & tacksam över att jag after all har en så oerhört fin och mysig klass. Jag känner mig aldrig utanför och har alltid någon att krama om iffall jag behöver fylla på det förådet någon stressig morgon <3 Kan verkligen varmt rekommendera folkhögskolor som ett alternativ istället för gymnasiet. Enda fördelen som jag faktiskt ser med gymnasium är att man (om man klarar av tempot och stressen vill säga) blir färdig tidigare med sin utbildning, vad nu det spelar för roll egentligen. Det finns ju iallafall inga jobb!

Funderar på att gå någon kurs i sommar. Typ utbildningskurs för medium, någon skrivkurs eller nått annat som jag brinner för. Den här sommaren ska bli tio gånger bättre än den förra – ett motto jag kör med varje år! Helgen ska bli lugn för oss. Efter flera stressiga helgen och en jobbig vecka är det vad som behövs. Ikväll/natt är vi dessutom helt barnfria så det ska vi utnyttja ordentligt. John är hos en kompis i Avesta hela helgen och Charlie sover hemma hos mormor & morfar.  Vi har hittills inte gjort så mycket. Jim har spelat & jag ätit godis och sorterat lite kläder. Men snart blir det käk, film & mys! Vad glad jag är att jag fortfarande efter fem år får vara tillsammans med denna fantastiska kille <3 Lycka!

4245a1d708c2660f
                                        En bild på oss från 2012, samma dag som vi blev tillsammans..

455
och så en bild nu 2017, tagen för ett par minuter sedan!

Med kärlek & trevlig helg,
Nadia.

Hjärnröngten nästa

Igår var jag på psykiatrin i gylle. Jag hade väntat ungefär ett år på att få en tid dit ut så när kallelsen  susade in genom brevinkastet trodde jag knappt att det var sant. Psykiatrin är känd för sina läskigt långa väntetider, vilket egentligen är bisarrt med tanke på hur många människor som är helt beroende av deras hjälp.  Jag skulle äntligen få påbörja en ny medicinsk utredning som jag väntat på så länge. För er som inte vet det så kan jag berätta att jag alltså inte tar någon medicin i nuläget för min adhd, och aldrig gjort. Senaste gången jag provade medicin var för fem år sedan. Då fick jag strattera som tyvärr inte fungerade på mig. P.g.a mitt hjärtfel får jag nämligen inte ta någon medicin som höjer blodtrycket och det försvårar ju behandlingen en hel del eftersom typ alla starka adhd mediciner är blodtryckshöjande. Men naiv som jag är hoppades jag på att något skulle ha förändras under dem här åren och därför krävde jag en ny utredning.

Läkaren var en kvart sen och jag kan väl inte direkt säga att vi klickade. Att ha en sådan människokännedom som jag har är bra men ibland gör det saker lite krångligare än vad de egentligen behöver  vara. Hon verkade inte vilja ha mig där överhuvudtaget och skyndade på trots att det varit hon som var sen. Det tog ytterligare en bra stund för henne att till sist finna mina journaler i datan & vad hon sysslade med sen vet jag inte riktigt. Diskuterade mest mitt hjärtfel och vilken “svag” diagnos han som utredde mig för adhd hade gett mig när jag var 15. Jag fick för första gången läsa den själv och kunde inte riktigt se var den skulle vara svag, men nickade bara glatt. Hon upprepade också flera gånger att det “var något annat problem med mig”, & det lät nästan som hon inte trodde på min adhd diagnos. Hon envisades också med att påstå att alla mina “symptom”, lika väl kunde bero på mitt hjärtfel (Marfans syndrom) och att det var samma sak som adhd. Plötsligt säger läkaren till mig med sin allvarliga röst:”Ja jag kommer inte göra någon medicinsk utredning på dig idag. Du kommer däremot att få fem kallelser. ” Jag frågar vart och då svarar hon:”För hjärnrögnten.” Förstår ni känslan som sköljer över en, typ totalt chock? “Jaha, varför det?” sa jag paralyserat. “För att kolla så att du inte har någon missbildning där, avvikelse eller något annat.” Sedan ringde hon flera samtal och ordnade så att jag ska röntga hjärnan, mäta radiovågor, eeg (kontroll av epilepsi,som om inte det borde upptäckts tidigare!) , osv. Kvar satt jag och fattade nada. Jag brukar aldrig ha problem med vården, har hänt i något enstaka fall, men den här gången blev jag helt mållös. Hur kan den här personen, som träffat mig i en halvtimme avgöra att jag “troligen har något mer”, “har en IQ på 65 (Ja, detta SA hon till mig), och att alla mina symptom berodde på ett ovanligt hjärtfel? Jag tappade bort mig själv fullständigt och har mått ganska kast sedan dess. Vem är jag då? Hon som skrev en text om adhd som alla kände igen sig i, som inte ens själv har det?

Ja nu VET ju jag att jag har min diagnos (som märkligt nog blivit en del av MIG), och att det tyvärr finns människor som vill förklara allt med logik och som hävdar att adhd är ett påhitt; men ändå. Att bli kallad lågbegåvad (givetvis inte rakt ut men jag kan läsa mellan raderna, “IQ på 65″, får en att totalt tappa fotfästet. Försökte verkligen intala mig att hon ringde dem här samtalen för att de ville säkerhetsställa att det inte finns några andra avvikelser i min hjärna som skulle kunna vara farlig för framtida medicinering men det är svårt att ljuga för sig själv. Jag klandrar inte läkaren men jag tycker att det är väldigt oproffsigt att inte lyssna på sin patient, inte ta hänsyn utan istället bilda sig en helt egen uppfattning.

Jag berättade för henne att jag knappt kan sätta upp mitt eget hår, inte få i batterier i en dosa utan stort trixande, knyta snygga rosetter osv. Detta beror på min “diagnos” damp, som innebär att jag har en del koordinationssvårigheter,  och inte på låg intelligens. Men sure, jag kommer gå på de här hjärnröngterna och jag kommer att stå med ryggen rakt; för mina systrar och bröder där ute med adhd. Vi är inte lågbegåvade, vi har bara ett annorlunda sätt att tänka.

Behövde få skriva av mig min frustration lite. Jag känner mig så off så det är idiotiskt. Blir väl bättre men som sagt; vi med adhd är duktiga på att överdriva och förstora upp saker och ting. Om det nu går att förstora upp att någon som inte ens känner dig hävdar att du har ett IQ som ligger en rejäl bit under särskolenivå.

Med kärlek och lite aggression455,
Nadia

Vi väntar tillökning

Har haft sån grym abstinens efter min dator sen igår! Jim lånade (haha) med den hem till sin kompis Viktor för att kunna spela på, eftersom han tyckte att hans dator var för värdefull för att flyttas på (Hmmmmpfh!) och då lånade jag, snäll som jag är, ut den. Nu har jag äntligen fått tillbaka den och tänkte avnjuta lite Sims innan Wikings klockan tio. Jag älskar sims 4 nu sen dem fick in småbarn! Det är så wonderful så jag inte vet vart jag ska ta vägen riktigt, ska skriva en recension sen.. men måste spela lite till först. Den här helgen har annars varit ovanligt lugn för mig. Nästa helg blir mer hektisk (Jobb, stallet och andra måsten) så det kanske var bra att jag fick vara hemma och andas lite. Är så stressad hela tiden nu mer. Min adhd gör sig verkligen påmind, särskilt i skolan. Våran mentor och huvudlärare, som förutom att hon är en grym lärare också är väldigt duktig på att hålla ordning & struktur ska vikariera som studierektor hela den här terminen vilket innebär att hon knappt har någon lektion alls med oss. Kaos för mig alltså. Vi har gått två veckor i skolan och jag har inte fått någonting gjort överhuvudtaget. Det oroar mig då det gått så himla bra förra terminen. Ingen win win direkt men jag får göra som jag alltid gör; kämpa på.

Vi väntar tillökning här hemma! Chelsea är dräktig och beräknad till mitten på februari. Pappan är våran grannkatt, vår katt Dinos bror Chilli. Sist hon fick kattungar var för lite mindre än ett år sedan. Tur att man glömmer hur jobbiga dem är, särskilt när man kikar på de här bilderna:


13582371_511363355715654_1168181678_o
13570312_511364272382229_2117383676_o
13616183_511363572382299_224418955_o
Hon fick 5 stycke i sin förra kul varav 4 överlevde. På bilderna saknas lilla Sapphire.
En till som förhoppningsvis väntar tillökning är Satin, min ena avelshona (kanin). Hon parades idag utav Elsas Ludde (Egen uppfödning) och eftersom parningen blev lyckad 4 ggr så håller jag tummarna.

557Lite mys <3

Medan jag skrivit det här inlägget så har Charlie vaknat ungefär 4 gånger. Hon har börjat sova så dåligt på kvällarna och vaknar flera gånger i början när hon precis har somnat. Antar att det är någon fas eller någonting men det är jobbigt, både för henne och för mig, som inte direkt är den stresståligaste personen här i världen. Apropå världen förresten.. Det var tydligen skottlossningen här i byn inatt. En tjej i 2o års åldern blev skjuten i benet och fick hämtas med ambulans. Man kan ju fundera vart vi är på väg. Om det kan bli skottlossning i den här lilla hålan, ja då kan vad som helst hända. You Never Now.

Trevlig kväll på er,
Nadia

Att kliva upp ur dimman

Har tänkt lite på det här med att förlåta. Hur kommer det sig att det finns vissa människor som finner sig  i att bli svikna, gång på gång igen? Människor som köper sin partners snack om guld och gröna skogar, förlåter sina föräldrar trots en urtaskig barndom där barnen varken vart sedda eller hörda, accepterar svek efter svek från bästa kompisen men istället för att rakryggad säga ifrån, fortsätter ställa upp lika troget ändå; som en hund som väntar på sin husse, som en bänk som väntar på att någon ska  komma och sätta sig där. Samma visa om och om igen, år efter år, vecka efter vecka, dag efter dag. Hur kommer det sig att en del av oss utsätter sig för detta?
Jag har själv varit en utav den här “delen”, kanske är jag det ganska så mycket fortfarande, trots att jag kommit till insikt och försöker ta mig ur det. Det är inte enkelt. När man har blivit sviken som jag har blivit, utbytt och överkörd, då lovar jag dig, då tar man vad som helst. Alla smulor av uppmärksamhet, alla brödkanter som ger en känslan av deltagande tar man tacksamt emot. En del människor har faktiskt som syfte att låta en äta upp hela limpan och behålla påsen. De menar allvar och stannar kvar hos en i vått och torrt. De flesta nöjer sig dock med att slänga ut smulorna.

Finns väl inget jag hatar, inget någon hatar så mycket som att bli satt i andra hand. Allvarligt talat, det svider. Har du gjort så mot någon? “Nej” , låter jag mig gissa att ditt svar blir. “Jo”, svarar jag då i ditt ställe. “Det har du.” För oss känsliga människor; vi med en diagnos,  vi med trafikproblem hemma. Vi som blivit utsatta för mobbing, övergrepp, förtryck eller misshandel. För  oss är det lilla tillräcklig nog. Det räcker med att du planerar en träff med oss, för att sedan lägga upp i ditt snapchat flöde att du umgås med någon helt annan. Det räcker med att du som vår partner inte lägger ner de där värdefulla fem minuterna på att tala om hur mycket vi betyder innan du sticker iväg på fest. Saker som att du som vän glömmer att fråga oss om vi vill följa med ut en sväng, eller kanske glömmer du som bekant bort att hälsa när vi ses. Eller ännu värre, du glömmer bort det som vän. Detta är obetydligt små saker som i någon annans huvud kan bli väldigt stora, och efter att ha upprepats flera gånger, förvandlades till frågor som “Varför existerar jag?”. Jag säger inte åt någon att rädda hela världen. Jag bara uppmanar till att kanske skicka det där lilla smset ändå. För dig är den en baggis, men för någon just nu är det hela världen.

Jag har själv blivit utsatt för allt detta smått men också saker som är alldeles för stora för att skriva ner en fredagsnatt. Men jag tror att jag någonstans under 2016 vaknade upp ur dimman. Jag bestämde mig för att inte vara någons dörrmatta längre. Ingen skulle få torka sina skitiga skor på mig längre. Jag har givetvis inte kunnat hålla mitt löfte till mig själv ännu. Men jag tänker kämpa för att en dag kunna hålla det, för mina barn och för alla dessa ungdomar som har valt mig till sin förebild.
- I will fight for You, never forget.

/ Nadia

SMÅBARN HAR ÄNTLIGEN KOMMIT TILL SIMS 4

Om jag någonsin haft anledning att fangirla så är det nu. Jag är ett obotligt fan av sims 4 och har alltid varit det. Alltid tyckt att spelet är grymt och lite meningen med livet emellanåt, speciellt när ens egna liv har varit typ botten och man har mått aningen bättre av att kunna göra någon annans till ett helvete. Då = Sims  bästa lösningen! 3:an har varit min favorit och jag har haft väldigt svårt att ta till mig 4:an. Det har känts så kallt och opersonligt trots att simmarna är såå mycket snyggare och att grafiken är helt fantastiskt. Största anledningen till att jag tyckte att spelet bokstavligt talat sög var att det saknades småbarn.. och vad HÄNDER plötsligt typ 1,5 år efter att spelet kommit ut?! JO DEM SKAFFAR SMÅBARN SOM EN GRATIS UPPDATERING! Tack älskade EA för att ni äntligen fick lite vett i skallen. Nu ska jag ge Sims 4:a en ärlig chans igen. Började spela lite ikväll men tänkte vänta med att göra ett längre inlägg om spelet tills jag kollat in det lite mer. Hittils är det grymt. Småbarnen är verkligen dösöta! Tar lite egna pics på min lilla familj i nästa inlägg, fram tills dess får ni nöja er med Google bilder. Puss; Nadia.

455 557 4245a1d708c2660f


Sida 5 av 62« Första...
5
......Sista »