Du måste vara frisk för att kunna vara sjuk

Ja du. Tänkte dra det nu, sällan som positiva Therése delar ut kängor men den här gången kommer både kängor och ris! Håll i dig, om fredagsförmiddagen då jag hade min tid hos Nacka Närakut, att äntligen få ta av gipset efter 6 veckors hoppande! Dagen jag hade räknat ner till. Ta en kopp kaffe medan du läser för det blir nog rätt långt, för den som orkar läsa. Jag som aldrig fastnar eller fokuserar i negativa saker, om minst här på bloggen, för det ger liksom aldrig något mer än dålig energi, men anledning att jag skriver allt det här nu är att jag tror det kan hjälpa dig om du på något sätt kanske skulle hamna i samma eller liknande sits, att då få med dig tips på vägen, som jag har lärt mig nu. Trodde inte jag skulle säga det men i Sverige måste du vara frisk för att kunna vara sjuk. Den svenska sjukvården, ni får tyvärr flera kängor och en stor påse ris av mig denna gången. Och jag tänker inte ens be om ursäkt.


6 veckor gick faktiskt rätt fort, som jag trodde. Minne blott när jag hoppade hem den där tisdagen den 26 maj, med nygipsat ben och fot, med tron strax innan att jag skulle få gå hem med lindad fot och vila några dagar, det blev inte riktigt så då. Redan här kommer första kängan, om vi backar tillbaks lite till söndagen den 17 maj, mitt första besök hos Nacka Närakut. Då jag hade börjat få ont, väldigt ont och haltar in. Jag kunde inte ens stå på foten. Läkaren klämde lite grann men sa att det här var inte så farligt ”du vet vad som gäller va?” Eh ja..antagligen vila, svarade jag. Precis, vila, ta Voltaren, för det är inget brutet iallafall och röntga behöver vi inte göra. Blir det inte bättre efter en vecka kommer du tillbaks. Besöket tog 5 minuter.


Mitt första tips till dig och lärdom till mig själv, gå INTE därifrån utan att dom har röntgat! När det är på den nivån jag var, att jag inte kunde gå ordentligt. Det har jag lärt mig nu, ställ frågor, var envis, be en annan läkare också komma in och göra sin bedömning, var lite besvärlig för det är din hälsa som ska gå först och du har ju kommit dit av en anledning. Jag som knappt varit hos läkare tidigare, knappt ens haft någon sjukdag från jobbet, haltade dock hem och tog lydigt på Voltaren på foten innan jag gick och la mig. Den veckan som följde haltade jag på jobbet, körde mina klasser på SATS, bet ihop, envis som jag är, tills jag tillslut kände, vad håller jag på med! Haltar in på jobbet?! Satt och höll möten med en fot som dunkade och grinade för ta mig till skrivbordet. Det är för tusan bara ett jobb! Skärpning! Så jag åkte tillbaks, till Nacka Närakut tisdagen där på. Då en andra läkare tog emot mig. Han klämde och vickade på foten och då kände jag hur ont det gjorde. Läkaren så då direkt att det här känns inte bra, du måste röntgas. Va bra tänke jag, det är lika bra att få den röntgad. Så jag vet att det inte är något i benen, tänkte jag.. Det var något i benen, en spricka! 1 millimeter får jag höra när läkaren kallade in mig till ett annat rum. Så det blir gips. I 6 veckor. Jaha….ok…Det var jag ju inte riktigt beredd på. Jag ställde några få frågor men fick inte mer information för läkaren hade bråttom till nästa inkommande. Två sjuksystrar skulle ordna med gipset. Läkaren försvann. För mig där och då var det mest bara att hajja läget. Jag fattade nog inte vad som hade hänt.


Lärdom två. Ställ frågor igen. Be få se röntgenplåtarna, be det få ordentligt förklarat! Få ditt journalblad med dig hem! Vad ska du tänka på, vad kan du göra, vad får du inte göra, jag hade ju aldrig haft gips! Hur gör jag?! Och, beroende vilket arbete du har – be om läkarintyg redan på plats om du inte kommer kunna utföra ditt arbete! För detta kom jag på dagen efter. Gud, jag måste ju sjukskriva mig på SATS! TV4, mitt heltidsarbete kommer jag kunna fixa men hur tusan funkar det med sjukskrivning som gruppträningsinstruktör!? Det är ju utebliven inkomst det med.  Två veckor vet jag arbetsgivare står för men sen ska Försäkringskassan in och dom har jag aldrig varit i kontakt med tidigare, thank god för det. Men bara att få tag på ett läkarintyg tog mig, jag överdriver inte, två veckor. Två (!) veckor! Nästa känga! Enligt Nacka Närakut skriver inte läkaren ut intyg längre. Oftast täcker journalbladet det mesta berättade sjuksystern när jag ringde på onsdagen. Men om Försäkringskassan eller arbetsgivare inte godkänner så behövs läkarintyg och det kostar om så 370:- att få utskrivet, ja, ursäktade sjuksystern sig, det är för att läkaren inte har tiden för detta så det är en administrativ avgift. Fine, får betala det då om så. Självklart godkände inte SATS mina två journaler. Eller självklart, varför inte egentligen?! Det stod tydligt i journal att det var en fraktur på lateral malleolen och gips i 6 veckor. Kan det bli tydligare att jag inte kan sitta på en cykel och instruera klass eller köra en Body Pump uppe på scen…well well..bara att be om läkarintyg..ringde tillbaks till Nacka Närakut.

-Hej Therése Modig heter jag. Jag behöver ett läkarintyg som jag aldrig fick efter mitt besök i tisdags.  -Ja, då kostar det 370:- ”Ja, jag hörde det, det är ok. Hur betalar jag detta? – Ja, du måste komma in hit så vi får boka en ny tid. – För att få mitt läkarintyg? Men allt finns ju i min journal, det är ju bara att han skriver ett intyg?  – Ja, men du måste komma hit. – Fast jag har ju gips och hoppar på kryckor och kan inte köra bil. Är det verkligen nödvändigt. ”Kan ingen köra dig” – Jo, men min man jobbar också om dagarna, precis som jag, och ta oss dit båda två, igen, för att vänta i vanligt tid om 3 timmar fast man har bokad tid, det funkar liksom inte. Men jag ska ju bara få intyget. Är det för att jag måste betala på plats eller varför måste jag åka till er? ”Nä, du måste träffa läkaren” – Men ska jag som är fullt frisk, förutom gipset, ta upp en tid för värre sjuk, på en Närakutmottagning, och låta någon annan vänta, för att jag ska sitta och få ett läkarintyg utskrivet?? På riktig?! ”Ja, det funkar tyvärr så. ”OK, och det kostar ett läkarbesök PLUS 370:- för intyget, och tar jag taxi in så blir det plötsligt över 1000:- för mig, och antal timmar, för ett intyg som jag egentligen kunde ha fått redan i tisdags när jag var på plats. Det är ju inte klokt! Inte ens den gladaste Therése kunde vara glad nu mer så jag la på luren, bad om att få återkomma. Innan jag sa något alldeles för dumt. Det kokade i mig. Vilket år lever vi i?! ”2015 eller 1815???


Lång historia, efter många samtal ringde tillslut läkaren upp mig. Så jag fick prata med honom direkt. Att få honom att förstå att det var ett läkarintyg till min SATS anställning jag behövde var bara det en utmaning, Det hade dom aldrig varit med om. jag tror dock inte jag är den första gruppträningsinstruktör i världen som behöver ett läkarintyg efter en skada.. Nåväl, långt samtal avslutades med att han skrev intyget och postade det samma dag. Vad hände med att jag var tvungen att åka dit…vad hände med de 370:- kronorna…det var plötsligt borta. Se så bra det gick att ta det på telefonen… 😉 

Återbesök gjordes efter 10 dagar, mest för se status med ny röntgen. Oförändrad status vilket det bör vara så inga konstigheter. Tid för avgipsning sattes 3 juli. Där började min nedräkning och var alltså nu i fredags. Den mest optimistiske Therése som fick de 6 veckor att flyga iväg kände ändå att det var nog tusan inte riktigt bra, på vägen till närakuten. Kan inte beskriva, det gjorde inget ont, det har det aldrig gjort på dom veckorna, men jag bara hade en känsla att det nog inte riktigt var helt läkt. Jag hade bestämt mig för att den här gången ska jag vara frågvis, och inte gå därifrån förrän jag fått allt besvarat. Jag trodde dom skulle röntga först, för se status, men tvärtom, gipset togs av direkt, av en sjuksyster, som utan att säga något, satte sågen i gipset och började såga. Hon märkte att jag ryckte till för det är klart en obehaglig känsla att en mindre motorsågs sätts mot dit ben, man tror ju direkt att den ska nudda benet och den låter väldigt mycket med. ” Oj, sa hon och stängde av maskinen. ”Du kanske inte har haft gips innan? – Eh nej..jag brukar inte gå runt så här.. ”Då kanske jag ska säga att sågen kommer inte nudda benet, så du vet” Så bra då, för jag trodde du skulle råka såga av hela ankeln sa jag skämtsamt.. Så för din info som ska ta av gips, det känns ingenting, det gör inte ont, sågen kan inte ens nudda benet för bladet är anpassat efter gipset. Det låter lite grann och mer situationen som är lite olustig men det går väldigt snabbt då dom sågar upp två ”skåror” på framsidan och sen lyfter av. Jag kände lättnaden men en väldigt konstig känsla kom direkt, när jag såg det lilla taniga vita benet och smala foten, som jag var beredd på då en kollega berättat för mig känslan efter, och tur var väl det, för det enda sjuksystern säger, utan att titta på mig, är att jag nu ska gå bort till väntrummet igen. ”För du ska väl träffa läkaren igen, frågade hon mig. – Eh…det hoppas jag verkligen jag ska…tänker du jag ska gå hem nu eller, men, jag kan väl inte GÅ!?? Ska jag GÅ till väntrummet?! ”Oj, ja, du kan ju ta med dig kryckorna om du vill, och tvätta av dig på toaletten om du känner för det. Sen gick hon.. Där satt jag. Med ett skakigt ben, en obeskrivlig känsla på läskigt sätt då foten och benet kändes som en sladdrig kall fisk, nästan förlamad, det var det så klart inte, men det kändes så, jag var helt skakig då jag försiktigt satte ner den men vågade inte stödja. Första känslan var att ”gipset saknades” då hjärnan inte förstod att hälen kunde sättas ner. Det var lite läskigt. Jag visste ju inte, men bara antog att du inte kan sätta ner den direkt. Den har ju inte jobbat på 6 veckor. Så jag tog kryckorna, hoppa in på toaletten och tvätta fot och ben 6-7 gånger för det luktade inte godis kan jag säga. Ska du gipsa av dig, ta med dig din godaste duschtvål för den ”neutrala parfymfria tvålen” på sjukhustoaletten fick verkligen inte bort den intensiva lukt foten hade. Jag tog tom handsprit på den nu också lite hårigare än tidigare. Jag som knappt har hår på benen men nu hade jag ljusa fina långa hår som prydde mitt smalben. Hairy! Jag fotade och skickade sms till Christer och presenterade HARRY! 🙂


Hoppa ut i väntrummet, igen, för invänta läkare. När läkeren kommer och tar lite lätt på min fot känner jag direkt, han har för tusan inte koll, det här känns inte seriöst! Dock måste jag säga väldigt snäll läkare men det hjälper liksom inte när man känner att han klämmer på alla ställen förutom där jag hade ont och säger att det ser bra ut. ”Eller ser du någon skillnad” frågar han MIG om.. – Om jag ser någon skillnad, men, det har ju aldrig synts något, inte ens när jag kom hit första gången, det är ju en spricka i foten. På utsidan, du klämmer på insidan?! Och det har aldrig gjort ont när du klämmer så där. ”Jag förstår men jag tycker det ser bra ut och vi kommer boka in dig om två veckor igen för återkontroll men jag tror det är bra” MEN!? Så jag ska hem nu?! Nä, sa jag. Nu var jag mycket mer säker på min sak. Blev nästan förvånad över mig själv att jag höjde rösten.- Ni skickade hem mig första gången, med beordran om vila och voltaren, då hade jag en SPRICKA! Som ni missade! Nu har jag haft gips i 6 veckor och du tittar lite lätt på foten. Jag är ledsen, men jag vill ni röntgar den innan jag går härifrån, för jag har bara en känsla av att jag tror inte den är helt bra. Jag kan ju inte börja stödja på den förrän jag med säkerhet vet! En till läkare kom in, som tog upp foten och han tryckte direkt på stället där det faktiskt hade gjort ont, och, det gjorde jätte ont när han tryckte där nu med. Då visste jag, FAAN, det är INTE bra! Det där ska inte kännas. Läkaren frågade den förste läkaren vad röntgen hade sagt om nya bilder. – Fast vänta sa jag, det är ett måste, jag kräver ni gör nya bilder för jag tänker verkligen inte hoppa här ifrån i detta skick, inte igen! Så, jag togs tillslut till röntgen. Och precis som jag trodde och kände, var det inte färdigläkt! Och förstår du att 10 minuter innan tänkte den första läkaren skicka hem mig!??  Jag fick inte förklarat för mig varför och vad som hänt. För på Nacka Närakut så funkar det så att läkarna här får utlåtande av ortopedspecialisterna huset bredvid som är dom som ser över plåtarna. Så dom får informationen till sig. Jag bad få se min journal (som jag också lärt mig nu fråga efter) och frågade varenda ord som stod där. ”Sedan 2016-06-05 har det tillkommit antyd dorsal vinkling. Det finns callus i anslutning till frakturen. Frakturspalten är synlig. Läkningsprocess är inte avslutad. eh ok… Den ”snälle” läkaren svarade bara att det är så dom skriver, och jag bör inte vara orolig. Tack för du försöker lugna mig men ”så dom skriver” Jag vill veta. Vad är Callus, och vad innebär det att det tillkommit antyd dorsal vinkling?! Vid det här laget och efter två timmar på mottagningen började jag känna mig ganska trött och nästintill gråten i halsen, mest för jag var så himla frustrerad att jag fått tjata mig till allt och uppgivenhet att det var inte bra. Nytt gips sa jag direkt, det är inte alternativ, börja känna mig irriterad och hörde på mig själv att jag var just irriterad även fast jag gjorde allt för att inte bli otrevlig, för otrevlig löser aldrig några problem och ingen vill hjälpa en otrevlig person. Läkaren sa att gips skulle jag inte få, jag skulle få en airwalker, en pjäxa. Och, hur länge då. Jag fick fortsätta ställa frågorna. Om du vill så kan vår ortopedspecialist ringa dig då han inte är här, som kan förklara det bättre, för det är han som också tittat på dina plåtar. Ja, det vill jag gärna! För jag måste veta vad allt detta beror på, hur låg tid det kan tänkas ta till, vad jag ska göra mm. För mycket frågor nu för jag ska kunna gå här ifrån. Jag fick sätta mig ute i väntrummet igen för att få min ”airwalker” och då ser jag läkaren dra på sig jackan snabbt, han skulle ta lunch…


Sjuksystern var väldigt gullig som visade mig pjäxan. Kände ett helt ok alternativ, viktigast att jag skulle bli bra nu och denna kunde jag ju faktiskt ta av om natten eller på båten, där jag ligger stilla. Men fick ändå tveksamma svar om jag kunde gå på den tex, vad som var bäst. Fick då beordran att inte gå på den. Så jag ska ha kryckor också?

Lång dag, Christer hämtade mig och jag kände mig faktiskt då efter denna långa förmiddag för första gången ganska ledsen och uppgiven. Mest för jag var helt slut efter den processen. Så nära gråten men bet mig i läppen och kände allt försvann när Christer kom och jag fick berätta allt. Christer vände min energi och hade under tiden kollat upp andra ställen om vi skulle låta någon annan göra utlåtande om min fot men i alla googlingar (gogglingar, kan man säga så? 🙂 jaja, i alla sökningar, så kom det tillbaks just till Nacka Aleris att där har dom just landets främsta ortopeder. Må så vara, men läkarna som är på akutmottagningen har inte den kunskapen, dom kan ”lite” av allt. Mitt återbesök fredagen den 17 juli, då ska jag direkt träffa den ortopedspecialist istället som är där vissa tider. Så jag kan få svar direkt. Han ringde mig för övrigt som lovat senare under fredagen och väldigt bra samtal där han lyssnade och besvarade alla mina frågor och efter det samtalet kände jag mig lugnare. Och, beordrad att GÅ på airwalkern, inte använda kryckorna..Kunde jag inte fått prata med honom från början kände jag..

Nynnandes på Katy Perrys ”Im walking on air” åkte vi ner till båten och drog ut på sjön jag och Christer, med min Air Walker likt Robo Cop nu med nyrakat ben så Harry fick inte vara med längre. Kände, trots mindre bra början på den här fredagen, som inte alls blev som jag hade tänkt mig, hade det trots allt kunnat varit värre och bara upp till en själv hur resten av fredagen skulle bli nu. Bara göra helgen till den bästa ändå och låta dom här två veckorna också gå nu men ändå fortsätta fångar dagarna och stunderna. Återigen, jag kan sätt mig med armarna i kors och stänga in mig eller så fortsätter jag och kör på. Jag tror det sistnämnda är det bästa, och enda, alternativet. Sen, sen ska jag verkligen just kunna GÅ, utan gips, utan airwalker. Kommer nog något bra ut av detta också.

Hoppas tipsen i nog mitt längsta inlägg någonsin, kunna hjälpa någon, att våga, och orka stå på sig vid besök av läkaren. Galet att det ska behövas.

Ta hand om dig! Kram Tess:)

   
    
   
 My energy! Tack för du alltid får mig att le! 

0 kommentarer

Jag har varit med om en motorcykelolycka

Ja, det blev mitt svar efter att fått frågan efter trettionde gången vad som har hänt. Det blev mycket roligare reaktioner då. 🙂

Jag förstår att folk frågar av välvilja, självklart, jag är så tacksam för det, jag hade själv frågat om jag hade en kollega som kom hoppandes på kryckor. För man bryr sig. Men det blev bara lite upprepande, för mig själv, som bara ville ”hoppa” vidare, att behöva berätta så fort jag mötte en ny person. Men jag är samtidigt väldigt glad för alla som bryr sig.  Men, nu kommer reflektionen som jag mer tänker på. För det är inte frågan i sig jag blev trött på. Det är svaren, påståenden som kommer därefter, som visar hur olika vi alla är och vad vi väljer att fokusera på. Inte bara igår utan sen dagen jag hoppade ut ur sjukhuset med gipsad vänsterfot, som för övrigt idag är en vecka sedan! YEAY! 5 kvar! 🙂 Och då folk, jag säger folk, för mina vänner hajjar det här, folk som fokuserar direkt på det negativa. Och det är väl inte direkt det man vill höra som:

-Nä men gud, 6 veckor?? Ja, kunde ha varit 6 månader..

– Men, nu när det är sommar och allt! Oj, har jag helt missat, kan man boka en tid för att få en spricka i foten, gör man det hos Vårdguiden eller?

– Men nääää vilken otur, ni som precis har köpt båt!! Eh..ja..? Fast jag vet inte..ska vi sälja den nu menar du?

– Gud va tråkigt,  du som tränar så mycket! Ja, håller med, jätte tråkigt, jag kan inte instruera, eller springa Maran, fast den var jag inte ens anmäld till, men jag tror jag har en fot till, två ben, två armar, en rygg och en mage som jag fortfarande kan träna och tränar.

– Men precis innan semestern och allt! Det där avslutet ”och allt” förekommer flitigt som avslut. Undrar vad är ”och allt”? Men det är väl jätte bra! Att det inte kom under semestern och att någon resa behövts bokas av! Timingen är ju perfekt! Tack Vårdguiden för ni bokade in det åt mig.

– Åh nu när värmen kommer, kanske är ok för dig nu men vänta när det blir varmare! ok..jag väntar..

Så, varje svar får mig att reflektera, och tycker det är rätt intressant, får mig att le lite grann, då jag vet, eller tror, att ingen säger givetvis detta medvetet, och det finns inget elakt bakom, utan folk tänker helt enkelt inte på vad dom säger bara, för allt är en ren egen reflektion och egen inställning, som så tydligt visar, vad du själv tänker och fokuserar på, i dina egna svar till andra. Inte bara det här, utan i allt annat och för alla andra. The problem is not the problem, the problem is your attitude about the problem. Och då till den andra hälften, som fungerar mer som jag, där peppande ord kommer och som jag själv väljer att säga till folk i min närhet som:

-Det kommer gå snabbt! – Du får sjukt snygga armar iallafall! – Tur det var innan semester! – Va bra att det är sommar så du slipper hoppa i snö och slask! Du kommer få ett grymt starkt höger ben!

Det! DET är det jag vill höra, och just det jag väljer att höra. Och precis det jag själv hade tänkt och skulle ha svarat. Det blir ju så mycket enklare då. Så, är glaset halvtomt eller halvfullt för dig?

TACK för ni som peppar, ni vet vilka ni är.

Kram
T:)

Skärmavbild 2015-06-03 kl. 09.31.07

tess modig

 

 

0 kommentarer

Gästinlägg Christer Modig – Ska det vara så svårt att bjuda på ett leende?

Jag och min fru har precis kommit hem från en fantastisk skidresa till Vail/Beaver Creek i Colorado. Förutom den fina skidåkningen och det underbara vädret, så slogs vi av hur otroligt trevliga alla var. Nu pratar vi inte om det vanliga amerikanska ”hi how are you-trevligheten”, den som vi svenskar brukar kalla ytlig och tillgjord. Nej, nu pratar vi om en äkta über-trevlighet och servicekänsla som vi svenskar troligtvis aldrig kommer att förstå eller kunna erbjuda. Nu var det förvisso VM i utförsåkning när vi var där, men jag tror inte att det är på något sätt annorlunda annars.
Det började redan i skiduthyrningen. Vi hade förbokat vår utrustning via nätet. Direkt i dörren möts vi med ett leende.
– Hi, how can I help you?
– Jo, vi hade bokat…
– Oh yes, Mr. Modig. Welcome to Beaver Creekl. We have your skis ready over here.
Have fun, there’s going to be some amazing skiing out there.
Inom loppet av 10 minuter hade hela vårt sällskap provat och fått sin utrustning och vi började konka iväg upp mot skidliften med stavar, pjäxor och skidor spretandes åt alla håll.
– Hi there. Where you from? Welcome to Beaver Creek.
En kille i blå skidjacka med en stor Beaver Creek-logga dök upp från ingenstans.
– Let me carry your skis.
Va? Hade han rökt på? Marijuana är ju nu lagligt i Colorado. Eller tänkte han sno våra skidor?
Nejdå, han erbjöd verkligen att bära mina skidor. Och inte bara mina, han tog min frus och min dotters skidor också och traskade glatt bredvid med oss upp till liften.
– First time in Vail? Great to have you here. How long are you staying?
Utan att ens blivit lite svettig på ryggen i det gassande solskenet, var vi snabbt och enkelt upp vid liftarna. Nu var det bara att kasta sig in i liftkön. Just det, den där kön vi svenskar älskar. Där vi stångas och knuffas för att försöka hitta en liten glugg där vi kan trycka in skidspetsen för att ta oss fram lite snabbare. Där vi blockar varandra lite snyggt för att inte tvingas sitta i stolliften tillsammans med en total främling. En kvinna kliver fram med något som ser ut som en laserpistol och skannar av min skidjacka. Jag har stoppad liftkortet i jackfickan och pistolen piper till när hon sveper över den. Hon tittar snabbt på den lilla skärmen på pistolens baksida.
– Good morning Christer. Did I pronounce that right? I see it’s your first day skiing with us. Be careful up there. There´s going to be some amazing skiing today. Enjoy and thank you for skiing with us.
Någon skidkö finns det inte att tala om. De säljer tydligen inte fler biljetter än liftsystemet kan hantera utan större köer. Däremot är de noggranna med att fylla varje stollift med fyra personer. Jäklar, vi är ju bara tre och nu måste vi släppa in en främling bredvid oss. Tysta sätter vi oss tillrätta i stolliften och ”främlingen”, en man i 40-årsåldern som ser ut som en inbiten amerikansk skidåkare, hamnar längst ut till höger.
– Hi there! Where are you guys from? First time in Vail?
Fan också, han pratar. Nu måste vi snacka med honom hela vägen upp.
– You guys speak great english? How is skiing in Sweden? You guys did really well in the competition. Congratulations!
Förväntansfulla var vi nu uppe på toppen och redo att kasta oss utför de nypistade backarna. Frågan var bara vilken nedfart. Det fanns ju 100-tals alternativ. Strax nedanför liftstationen fanns en gigantisk karta dit vi åkte för att studera våra alternativ.
– Hi there! Can I help you? What kind of skiing are you looing for?
If this is your first time here? Before you leave you have to do The Centennial. It runs from the top all the way down. Almost 3 miles of awesome skiing.
Igen dök en blåklädd ”bäver” upp från ingenstans. Han var tydligen skidvärd och hade som uppgift att stå vid kartan för att svara på frågor och ge tips till oss villrådiga förstagångsbesökare om lämpliga och bra backar. Notera att skidåkningen i Beaver Creek inte är ”good” eller ”great” – den är ””amazing”.
Efter ett par timmar i backen så börjar vi bli hungriga och beger oss till en av restaurangerna. Trötta, svettiga och lite snoriga stapplar vi in med pjäxorna. Vid entrén möts vi av ytterligare två ”bävrar” och erbjuder oss servetter för att torka näsan. Va? Är detta ett skämt? Nejdå, tänker du efter så är det väl rätt smart att torka näsan istället för att gästerna står och snorar bland maten. Det kändes plötsligt självklart att få en liten servett. Det var ju precis det jag behövde. Någon hade tänkt till. Och vänligheten slutade inte här. Det vara bara början.
Varenda dag möttes vi av ett överflöd av trevliga människor, vänliga leenden, glada tillrop och en professionell servicekänsla som jag är tveksam att vi svenskar ens skulle kunna erbjuda om vi ansträngde oss. Inte en enda sur min, bitter kommentar eller djup suck.
– Thank you for skiing with us. We hope to see you again soon.

Veckan tog slut alldeles för tidigt och det blev dags att åka hem. Vi flög från Denver via New York och innan vi visste ordet av så stod vi vid Gate 63 på Newarks flygplats tillsammans med 300 andra svenskar. Det är då det slår mig vilket jäkla otrevligt folk vi är. Vi tisslar och tasslar mellan oss själva och sneglar lite snett på varandra. Inte ett enda trevlig ord utväxlas med någon man inte känner. Långt innan de ens annonserat för ombordstigning ställer vi oss i kö. Vi trängs och trycker oss fram för att få en bra position, även fast vi vet att de kommer att börja med business och plus-resenärer. Så börjar ombordstigningen. Kvinnan vid flygdisken utannonserar att passagerare med barn och de med rörelsehinder får börja. ALLA börjar trycka sig mot ingången. Därefter följer som väntat passagerare i business och plus. ALLA tränger ihop sig ytterligare så att de resenärer som SKA stiga ombord knappt kommer fram. Och det är nu det roliga börjar. Genom högtalarna utannonseras tydligt att ENDAST passagerare med platser på rad 31 och BAKÅT nu är välkomna ombord. ALLA börjar gå mot biljettkontrollen. ALLA utom ett äldre amerikanskt par som med förvånad blick ser på när Svensson tränger sig fram som om de var rädda att flyget skulle lyfta vilken sekund som helst.
– Didn’t they say row 31 and back? undrar amerikanen.
– Yes they did, svara jag och försöker dölja att jag själv är svensk.
Svensson tittar ner i backen, gömmer sin biljett i passet och traskar på som om de inte förstod engelska. Ingen säger ett ord. När vi lite senare kommer in i planet så är det bara att konstatera att minst hälften inte förstod, eller snarare inte ville förstå, instruktionerna att stiga ombord i etapper. Där sitter de redan i sina stolar på rad 11, 14, 17, 21, 24 och 28 och gör det desto besvärligare för andra som fortfarande ska längre bak. Väskorna trycks upp på bagagehyllorna. Ungar skriker. Ingen hejar på grannen bredvid. Vi muttrar lite tyst om hur trångt och varmt det är.
Väl i luften är det dags för den första serveringen. Ett par trötta medelålders flygvärdar som kanske jobbat några år för länge i branschen, slänger fram en bricka med en lättare måltid framför mig. Inget hej, inget välkommen, inte ens en fråga om jag ens vill ha mat.
– Kaffe?
– Ja tack, svarar jag.
Flygvärdinnan häller snabbt upp en full kopp och innan jag ens hinner fråga om mjölk, trots att det knappt finns plats i muggen, är hon redan vidare på nästa rad. När jag ber henne komma tillbaka med mjölken möts jag med en trött blick och djup suck. Va fan, tänker jag. Ska det vara så svårt att bjuda på ett leende?

(null)

6 kommentarer

Snälla, sluta bara att fråga

Ok. Jag behöver långt ifrån dela med mig det här men efter att återigen fått frågan så känner jag att det räcker nu. Jag ska inte behöva förklara mig. För vem? Men jag skriver av en anledning. Jag hoppas efter mitt inlägg att jag kanske kommer få mindre frågor.

Jag får, om inte någon gång i veckan så några gånger i månaden, frågan – när ska jag och Christer ha barn? Japp, så ofta är det och då vill jag också tillägga att under åren har jag också fått frågan från mindre eminenta personer om jag tom varit gravid. Tack för den, jag gjorde 100 extra situps den dagen.

Vad är det med människor och det här enorma behovet att behöva veta och måste fråga! Frågan som inte blir mer sällan ju äldre du blir och frågan du garanterat får när du också varit tillsammans med din andra hälft ett tag. När vi hade gift oss och kom hem från vår smekmånad var det fler som frågade oss när det skulle bli dags att skaffa barn än att gratulera.

Kan vi inte bara komma överens om att sluta ställa frågan när och om människor ska ha barn. Personen du frågar kanske inte kan få barn. Personen du frågar kanske inte vill ha barn. Personen du frågar kanske bara vill vänta eller försöker och gjort under en längre tid och bara väntar på att få bli gravid eller personen du frågar kanske precis har gått igenom ett missfall. Så sluta bara att fråga.

Och snälla, sluta också att berätta för mig hur det är att ha barn. Folk tar en enorm frihet och verkar ha ett omättligt behov att berätta och lära. Utan att jag ens har frågat. Utan att ens veta om vi vill och ska ha barn överhuvudtaget. Behovet verkar omåttligt att berätta hur det minsann blir när du får barn. Fraser som ”Ja, passa på nu för när ni får barn så.. Eller: ” Ja, så här rent och fint hemma kommer ni inte ha det när ni får barn, bara så ni vet”.. gärna med ett käckt litet skratt efter. Och så har vi påståenden som är snäppet värre där egna svar och egen sanning gärna sätts till. ”Ja just ja, ni kan resa så där mycket för ni har ju inga barn” ”Ja, det är klart att du hinner träna varje dag för du har ju inga barn”. ”Ja men klart du kan vara på Idol-sändningar på fredagar för du har ju inga barn” Va bra att du hittar svar på dina egna funderingar som verkar ta väldigt stor plats i ditt liv. Jag undrar mer stillsamt när jag hör detta, är problemet att jag och Christer reser ofta eller är problemet att du själv inte har tagit tag och bokat en resa och åkt i väg som du säkert så länge har velat och nog behöver. Är problemet att jag tränar varje dag, är i bra form eller är det att du så väl vet att du själv borde hasa dig ner till gymmet och kanske avsätta dig tid för att träna och utnyttja det där SATS-kortet som du löste för 3 år sedan som börjar bli rätt dyrt nu då du betalar varje månad men fortfarande inte utnyttjar. Är problemet att jag skaffat mig en karriär och stormtrivs på jobbet och älskar det jag gör när du kanske har försummat dig chansen och lägger över skulden på alla andra. Det kallas bitterhet. Jag är ledsen men det du säger till mig säger mer om dig själv vad du borde ta tag i.

Jag är långt ifrån ensam att få dom här frågorna, framförallt när du passerar 30 i ålder, men i mitt fall, vilket många verkar glömma är att jag har en man som har två barn sedan tidigare. Jag har levt och lever med barn, varannan vecka och så gjort i 8 års tid. I dag är de båda tonåringar och jag har lärt och lär mig enormt mycket och är nog mer förberedd och införstådd än så många andra för första barnet. Ibland önskar jag vilket kan låta konstigt att alla borde få chans till den erfarenheten jag besitter. Då inte menat att fler ska skilja sig. Jag tror du vet vad jag menar. Jag vet precis vad det innebär i dagarna med barn på gott och ont, självklart vet jag långt ifrån allt och självklart skillnad med egna och även småbarnstiden men jag vet vad det innebär med ändrade prioriteringar och dagordningar och att huset faktiskt kan bli stökigare. Och vet du. Jag är så oerhört trygg med det, bring it on, du behöver inte berätta. Ser jag orolig ut? Låter jag stressad? Och undrar jag något så väljer jag främst prata med min man. Som jag redan vet och ser är världens bästa pappa till sin barn, som vet precis vad det innebär och som kommer bli minst lika bra pappa till våra. Det är en enorm trygghet. Så om du måste berätta för mig hur det är att ha småbarn, låt mig berätta hur det är att ha två tonåringar. Skillnaden mellan dig och mig och även Christer är att vi har inte det behovet. Om du inte frågar och undrar, då hjälper vi mer än gärna till. Vi väljer att fokusera på varandra istället för på andra.

Tänk om jag skulle ifrågasätta varför du inte tränar bara för att jag är instruktör. Jag tror inte du skulle vilja höra en timmes monolog varför du borde träna. Visa dig alla pass jag kör och berätta vad du ska äta och inte äta för det kan du ju inte veta, för du tränar ju inte och sen måste du ju veta hur viktigt det är att träna efter 30! Herregud, för du får ju inte vänta för länge! Jag gör det mer än gärna om du frågar. Jag hade dock inte låtit så. Finns andra sätt du kan berätta på. För frågar du då vet jag att du är intresserad. Men jag lägger inte min tid på att tycka och tänka vad alla andra borde göra. Jag lägger ingen värdering eller fundering på varför du inte tränar, finns säkert olika anledningar till det och säker på att du berättar det om du vill. Jag lägger ingen värdering eller undrar varför du valt att ha barn i ung ålder eller tidigt i ett förhållande, eller varför du valt ett, två, tre eller fyra barn. Eller inte vill ha barn alls. Det är ditt liv och jag förutsätter att du är lycklig i det och att det passar dig och pratar om det om du själv vill. The less you care the happier you’ll be. Happiness is found when you stop comparing yourself to other people. Och det är exakt det jag gör och alltid gjort. Sluta att prata om andra, jämföra, tycka vad alla andra borde göra och går någon utanför normen och dom satta, svenska ramarna med vår jantelag som alltid hägrar i grunden, sluta fundera och tycka att det skulle vara något fel om andra inte gör som du hade gjort. Istället ta tag i dig själv och fråga varför det är så viktigt för dig att veta. Jag hade mer undrat vad som saknats i mitt eget liv om jag börjat lägga mer fokus på andras.

Jag kan sitta och vara gravid just nu, eller inte. Oavsett så är det upp till mig och min man att själva bestämma och berätta. Vi vet precis hur vi vill ha det och alltid vetat sedan dagen då vi träffades då frågorna och påståenden började redan då, från människor som inte ens då hade träffat mig. Där man sa att Therése självklart kommer vilja ha barn direkt (då jag är 13 år yngre än Christer, bara därför..) och var Christer verkligen redo för det och ville Christer verkligen börja om?! Visste han vad han gav sig in på! Herregud vad folk fick mycket att fundera på. Vilket bara gjorde oss ännu starkare. Så tack för den. Vi har alltid varit enormt synkade och aldrig låtit oss påverkas av omgivningen därav grund till den lycka vi har tillsammans idag vågar jag påstå, fortfarande efter 8 år, nykära och galna. We´re living our dream, alltid gjort kommer alltid att göra, på vårt vis, som är rätt för oss. Och får vi ihop livet även med barn så om varannan vecka så tvekar jag inte ett dugg på att vi får ihop det varje vecka.

Avslutar med mitt favoritord, den mest eftertraktade målgruppen i marknadsföringen, direkt taget ur Wikepedia, google it! Kan aldrig ha varit en svensk som kommit på det här då det går rakt emot ”Landet lagom” och Jantelag. That´s why I love it!

DINKY is an acronym that stands for ”Dual Income, No Kids Yet”. It describes a high-earning couple who do not have children yet and are therefore able to afford a more expensive consumer lifestyle.

Boom! På halvtid iallafall. 😉

tess modig

best-love-quotes-think-for-yourself

15 kommentarer

Att vara smal

Vackra, fina, duktiga Molly Sandén! Nu enormt hyllad av sin nya video Freak och även instagrambilden som blivit stora debatter om. Jag tycker det är bra. Vackert, modigt, ärligt. Hejja Molly! Men! Jag skulle vilja skruva lite på den. För absolut har vi ett ideal som vi matas med i media, vikthets och utseendeideal. Så varit i alla år och bra att det lyfts. Men vi måste sluta få det att låta att det inte ska vara ok att också vara smal! Många får för sig, att det ska vara mer ok att säga till en person hur smal denna är. Jag säger bara, sluta kommentera vilket utseende som helst, tjock, smal, lång, kort, stor, liten och lyft istället lite det som Molly ändå är inne på men faller lite tillbaka samtidigt att hon är trött på just smala ideal – börja tycka om dig som du är! Börja älska dig själv! Oavsett hur du ser ut.

Jag vet precis hur det är, i hela min skolgång, där jag ständigt fick höra hur smal jag var. Det var jag, jätte smal och hade jätte komplex för mina spinkiga ben att jag gick inte i shorts eller kort kjol i hela högstadie och gymnasie. Nog ändå upp i 20 års ålder. Hade tom strymbyxor under jeansen, sommartid, för ”fylla ut” byxorna lite. Japp, sommartider var inte min primetime just då. Mobbad var jag verkligen inte, men det räckte med dumma kommentarer ibland, dom där små ”sticken” som jag idag vet så väl att det handlade bara om den personens egen osäkerhet som sa det. Men det är ju svårt att veta då, när man bara går i skolan, för då är man oftast själv väldigt osäker och just i skolålder kan man vara enormt känslig och vissa barn enormt elaka. Tom vuxna kunde säga till mig att ”lilla gumman va smal du är!” Tack gode gud att jag hade en mamma och pappa som alltid uppfostrat mig att tro på mig själv, och alltid funnits där, för samtidigt som jag ibland blev väldigt ledsen, så formade det mig väldigt mycket till den jag är i dag. Att jag aldrig värderar någon efter utseende, att jag bryr mig om alla, totalt prestigelös själv där jag mer än gärna lyfter och hjälper personer runt omkring mig istället för stjälper. Idag har jag ett skönt, tryggt lugn i mig, där jag är rätt bekymmerslös och det generera en stor del till att jag faktiskt är rätt så glad då många frågar hur jag alltid kan vara så glad. Där är en av anledningarna. För jag lägger inte massa onödig energi att tycka och tänka om allt och alla. Varken på hur människor ser ut, eller deras agerande, eller vad dom skriver på Facebook..;)  Vad du säger och tycker om andra säger mer om dig själv. När ska folk förstå. Ju mindre du bryr dig ju lyckligare blir du. Fördelen att bli äldre, man blir lite mer vis. Vissa, dock inte alla.. 😉

Så, nu går jag här i min E-kupa, jodå småtjejerna där i högstadiet – jag fick visst bröst tillslut, större än många av er och av äkta vara..;)”My sports bra are better than your lazy push up ones” Ups, sa jag det! 😉 Jag tycker jag har rätt ok och schyssta spiror som jag idag inte har några problem att visa upp, lite mage ibland i perioder typ efter en semester, men va tusan, det är bara resultatet att jag har ätit och druckit gott. Det får så vara. Jag har en man som älskar mig oavsett och jag älskar mig själv, som jag är. Naturlig, äkta, utan försök att göra om mig för någon då för mig det äkta, naturliga är faktiskt det finaste. Att du är trygg med hur du ser ut. Accepterar du det så mår du också så mycket bättre på insidan. Jag må ha stora bröst, kanske för jag så innerligt önskade dom när jag var planka där i 8:an, haha, men det jag är gladast över är att jag har fått och själv skapat ett ännu större leende, och hjärta. Det för mig är det viktigaste och det fick jag genom åren när jag vet hur det är att få höra dumma kommentarer, från tjejer (oftast tjejer) vars ord bara gjort mig starkare och tagit mig dit jag är idag. För det gick ju ganska bra. Sa jag inte när jag var sju år att jag skulle jobba med TV. Idag är jag på TV4 – Sveriges största kommersiella TV kanal. Och vart kom tjejerna som retade mig..;)

Älska dig själv, sluta aldrig tro på dig själv och ta hand om dig. Du är vacker! Låt aldrig någon annan få dig att tro eller känna något annat. För då vet du, att den personen, mår nog egentligen sämst själv.

If you can´t say something nice don´t say anything at all.

IMG_6648.PNG 

Kram!

tess modig

 

7 kommentarer

#trolljägarna

Bästa programmet just nu – Trolljägarna! På TV3. Bästa, bästa Aschberg, ingen kan göra det bättre än du. Jäklar va grym han är! Och jag är så glad att detta lyfts. Detta jäkla näthat, dessa svaga, små människor, stora i orden, små på jorden – näthatarna, trollen. Kommer aldrig kunna förstå dessa människor som har ett sådant stort behov att behöva trycka ner andra människor, hur olyckliga dom själva måste vara, hur ensamma, osäkra, tragiska, trasiga själar det är. För det är bara att konstatera, mår du bra, är trygg i det själv, då kommer du aldrig ha behovet att skriva eller säga något dumt om någon annan. Men trollen är långt i från trygga i sig själv, dom mår långt ifrån bra. Och bra kommer dom aldrig må, så länge dom fortsätter att trycka ner andra. Frågan är bara om dom själva förstår, att det dom säger om andra, säger mer om dom själva. Direkt spegling av sin egen självkänsla. Mest tragiskt är när man ser barn och tonåringar hur grova dom kan vara, i skrift, bakom skärmen, jag undrar..vart tusan är föräldern.

I kväll är det fler troll som blir konfronterade, och fler troll som plockas bort och försvinner från nätet. Hejja Aschberg! Hejja TV3!

Tack för att du väljer att vara en nätälskare! It comes right back at ya!

Kram

T ❤️

trolljägarna

 

Trolljägarna, TV3 Tisdagar 21:00

1 kommentar