/ honom

Att känna hur en person man bryr sig som något enormt mycket bara skiter fullständigt i en, är nog den mest smärtsammaste känslan i världen. Okej, nu tog jag i. Men det är hemskt. Jag har varit kär i dig, och det vet du. Jag är inte längre kär i dig. Sådant går över, och speciellt med det jag fått veta på senaste tiden. Men det betyder inte att jag kan gå runt och vara perfectly fine, bara sådär. Klara mig utan dig. Sluta tänka på dig. Sluta undra. Jag antar att ord bara var ord för stunden, men inte ord i längden. Speciellt inte efter vad jag känner i denna stund. Så kan det vara men då kan man inte bara ta förgivet att allt ska vara glömt så fort det passar den ena. Jag förstår inte vad som pågår just nu. Jag kan ta hand om mig själv, stå för mina egna handlingar, göra vad jag vill och träffa vem jag vill, utan komplikationer. Jag blir missförstådd och det vill jag inte bli. Ni vet den där, magkänslan man får i magen, när man anar vad anledningen är till saker och ting? Fast inte vet riktigt säkert, vilket orsakar en uppståndelse utav osäkerhet. Hur mycket man kan läcka, osv. Så känner jag just nu, men jag känner inte för mig själv, jag valde att skriva av mig för jag måste få det här på min blogg. Iallafall, så är det en sak jag anar. Och jag vet inte om det är så. Jag kan ha lika rätt som jag kan ha fel. Men om det är så som jag tror är det ett tecken på att jag inte kan ha värst mycket betydelse alls för dig. Vilket sårar mig eftersom att jag sade från första början att jag ville ha kvar dig som min vän, och du instämde. Jag har en tendens att tro på folks ord, och ta det på allvar. Vilket är både en negativ och positiv egenskap. Vad hände? Vad hände sen? Jag är som ett stort hjälplöst frågetecken just nu, för jag får inga som helst svar, och det klarar jag inte av. Jag vet inte vem jag blir utan dig, för att du har skapt mig ny helt och hållet på senaste månader, på ett uppskattat sätt. Jag har kännt så många olika känslor, bra och hemska. Och alla dessa har skapat en mer ”erfaren” människa, känslomässigt. Vilket är väldigt viktigt, då livet bjuder på up and down’s. Men att efter en enorm down, sedan låta dig gå helt. Veta att du ej vill ha mig där, över huvud taget. Det är mer än vad jag inser tror jag. Jag vet inte vad jag skall tro på. Dina ord eller min magkänsla. Jag har bara mig själv att tala med om detta, så jag antar att det slutgiltiga resultatet kommer vara det jag tror på. Vilket kan vara ett minus då jag kan ha anat fel, och mått dåligt i onödan.. eller så är det bättre än att faktiskt höra det själv. Vad hände med kommunikation. Med att promenera, vara spontana tillsammans. Vad hände med att jag ständigt blev avbruten. Vad hände med den vänskap jag trodde hade en existens? Hör av dig någon gång. Jag saknar att ha dig att prata med. Du borde veta bättre.