Vem ska bestämma vilka som har samma värde?
I dagens samhälle ska alla få sin chans oavsett bakgrund och värderingar. Alla ska tydligen ingå i samma norm om att få känna sig som en del av samhället. jag har själv fått kängor sedan jag fick min Diagnos ADHD i slutet av 2013.
Mitt värde sjönk men hur tänker ni då kanske? Jo mitt liv vände från ovetande om saker med frågetecken i livet till lättnad och glädje dom sedan slog bakut då livet och vardagen fick en annan vändning. Alla har ju adhd idag… Ett vanligt uttryck jag hör nästan varje dag. Bakslag om värdet! Jag fick Ta en fight om att få behålla mitt arbete som sköts prickfritt i flera år för att sedan hamna i en ont cirkel av dåliga mediciner som Jag tvingades på, som gav mig biverkningar jag aldrig tidigare upplevt! Mina försäkringar ströks direkt och nu är Jag tydligen självmordbinägen pga min adhd enligt mitt försäkringsbolag som styrs av en icke kunnande på området! Tror inte någon där vet var vad adhd är ens men drar alla diagnoser och tillstånd över en och samma kam!
Jag känner mig utanför andra med diagnosen ,kanske för att jag inte har annat än just adhd och INGET att! Det är inte många sommar det då diagnosen ofta är sammankopplad med annat.
Kan jag ja lurat systemet gällande adhdn?
En tanke som börjar växa då Jag känner mig helt på sidan av andra med diagnosen. En fundering är hur lätt du kan lura systemet att få diagnosen som jag känner. Gör om gör rätt tänker jag. Skulle kunna göra testet djupare och detta se vad det visar idag då jag knäppet psykologer på fingrarna och ligger steget före under mesta med diagnosen.
Nä ingen e lurad mer än ja själv
Lurar nog mig själv att det är så eftersom jag inte är som andra. Jag har min ADHD som ingen annan har. Jag finner mina lösningar i vardagen och jag har min drivkraft du eller ingen kan stoppa men jag är öppen på lyssna på goda råd. Jag drivs av idéer hela tiden som ploppar upp när sommhelst. Hade jag teknik skulle jag inte sitta med min iPhone och ta bilder filmer mm. Jag skulle puls och fila på idéer hela tiden och göra verklighet i av tankar och idéer. Det är liksom lättare hur som att sätta ner sakerna i text eftersom ingen förstår mig riktigt.
Jag förstår knappt mig själv, hur ska Jag kunna förklara saker för andra då tänker jag. Jag frustrerad ibland försöker bara kort och snabb ärlig men uppfattas fel, kan uppfattas som arrogant och elak men det finns inte en känsla från mitt inre av de folk kan uppfatta. I efterhand kan Jag bli arg på mig själv och öven på andra som inte frågar mig rakt ut. Arg kanske är fel då jag faktiskt i själv verket bara är ledsen som visas i Frustation där jag bryts i små bitar eftersom jag hela tiden måste förklara saker.
Arg blir jag av orättvisa tex och är jag arg då är jag det men kan uppfattas som arg när jag bara är seriös och vill få fram mina klara budskap, är jag arg då syns det på långa vägar. Det många inte vet är att för mig är skillnaden på arg och ledsen stor! Och skiljer sig som dag och natt. Jag får liksom inte bli arg ens, få lite (adhd) som säger men andra utan kan bete sig hur dom vill.
Gör om gör rätt och jag skulle helst födas om utan min adhd men ändå inte då jag älskar alla känslor och impulsiviteten som flyger runt i mig. Små saker blir stora för mig men stora saker för er blir små för mig! Älskar mitt sett att knäppa av saker lika mycket som jag älskar att fixa saker. Det är nog alla missförstånd som gör mig ledsen och därför skulle jag ibland vilja filma och förklara spontant och visa skillnader men gör det i text så gott jag kan.
Adhdstyrkan bygger mig på alla plan och jag har lika mycket värde som vem som helst!
Oj vad jag känner igen mig! Jag har kämpat i år för att få göra en utredning, jag har alltid känt mig annorlunda, har alltid haft vänner och är en glad och positiv person, men ändå kände jag mig annorlunda. Alla vänner sa alltid om man ville görs något kul, skulle man vara med mig! Hade inga spärrar, var fruktansvärt impulsiv och fick ofta ångest efteråt och förstod inte varför jag gjort som jag gjort. Detta resulterade i ganska svåra depressioner, och många olika tabletter som jag mådde ännu sämre av! Men jag har alltid kämpat hårt. Jag har ett driv som inte många andra har, när andra faller kan jag gå några ronder till. Jag är väldigt kreativ och löser det mesta, men efter ett tag stupar jag, då har det blivit för mycket, och då måste jag ladda om.
Sjukvården brister på många plan idag, både när det gäller kunskap, och verktyg. Man får prova nya mediciner hela tiden, ett under att kroppen fortfarande inte slagit ut vart enda organ! Sedan tar allt sådan tid. Tänker också på att om jag fått min diagnos tidigare hade mitt liv sett annorlunda ut, då hade jag förstått! Det var en otrolig känsla av lättnad när jag fick min diagnos ADHD. Pusselbitarna föll på plats, det var underbart!
2001 fick jag min son Victor, som är den stora motorn i mitt liv, jag kämpar varje dag för att skapa rutiner och vara en bra förälder, men även här är jag annorlunda, och detta har varit tufft för honom! Jag fick min diagnos 2013, då förstod jag att precis som du säger, så blir vissa saker väldigt stora för mig, men obetydliga för andra, och tvärt om. Jag är oerhört känslig, och hjärnan är som en torktumlare, den jobbar jämt, och det blir svårt att hantera all information. Många tror att jag är arg, när jag bara är koncentrerad, blir jag arg blir jag vansinnig. Dessutom hatar jag orättvisor och kör in hela huvudet i fajter som inte är mina, men jag jan inte stå och se på när någon behandlas illa. Tyvärr är jag ganska dålig på att stå upp för mig själv, och går alltid hjärtats väg i allt, förnuftet får inte plats!
Det är skönt att kunna läsa att man inte är ensam, du skriver väldigt bra! Lycka till/ Malin