Våld och förnedring 

Livrädd med pulsen på högsta varv och fruktan för döden satt jag i ihopkrupen bredvid toalett- stolen op golvet i hoppet om att slippa smärtan. Ibland kämpade jag att låset inte skulle gå upp som jag höll för all kraft i låsvredet. 

Totalt hatat totalt dumförklarad hela uppväxten och ständigt pikad och skadad samt förnedrad. 

Snälla sluta tänkte jag, jag va redan sönder i hela själen att orken va borta för försvar. Knät satt rakt i ansikten där jag satt utmattad på en bänk i förtvivlan om att livet kunde va över. 
Ingen rädda mig ingen stod upp och sa NEJ! aldrig ett förlåt och det värsta va kanske inte våldet utan den psykiska misshandeln som var öppen inför människor där jag var värd lika mycket som en påse soppor. 

Folk har sagt åt mig att ge igen, men det har aldrig funnits i mina tankar. Men det finns gränser och just nu är jag kluven i frågan. 

Jag är impulsiv jag är inte perfekt jag kämpar varje dag! Jag sliter med mig själv så jag är på tippen att ge upp vissa dagar! 

Du skulle aldrig va den som hindrar mig från att hoppa, snarare den som hjälper till med en knuff! 

Jag får alltid dåligt samvete och ber om ursäkt om jag gör fel men jag har ALDRIG fått det tillbaka. Jag har vant mig att jag är den som ska ta mobbning med våld och ord sedan barnsben. 
Jag är svarta fåret som äntligen vet varför jag vart som ja gjort saker och är som jag är.  Jag vänder ryggen till istället och kliver vidare med tankarna i skallen. 

Om någon bara kunde starta om mitt liv! 
   

 

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *