Det händer alla och det är helt ok
Många tänker och tror att som bloggare är man redo 24/7 dela allt om ens liv. Trots att min blogg är otroligt personlig och djup ibland så är den bara någon procent av mig. Det finns en bloggare och en privatperson i ett. Vissa stunder vill jag bara vara mig själv oavsett omständigheter då skriva inte är mitt yrke eller tvång. Jag skriver när det faller mig in och inte på andras begäran även om det kanske skulle önskas av andra. Min adhdhjärna behöver komma ner i varv vissa dagar utan att tänka på leverera texter hela tiden.
Jag har mycket i skallen och ibland så mycket att allt faller till ingenting vilket jag hatar. Det räcker med små moment som stör mig, saker som gör att jag låter bli att texta. Att tänka blir tungt och djup, så djupt att allt jag vill få ner raseras precis som jag nu i stunden känner mig. Jag är en krigare som inte ger upp. Jag står här nu ute i kylan helt tom på morgonen men fyller på lite rader jag saknat få ner. Vill få fram mycket innan avgång för denna dag och innan dagen med stress och rörelse gått förbi. Jag känner mig omkörd av mig själv vissa dagar, precis som att jag inte hinner med, och där står jag och tänker på att jag under det hela ingenting alls gjort egentligen. Är inte orolig av stress men slår av saker att göra för att inte bygga en hög av stenar som sedan bara rullar ner. En sak i taget hellre än 14 olika saker även om jag vill göra 25 olika saker direkt. Deppar inte ner mig trots att jag ibland är låg på skriva, jag tar bara små små pauser och gör annat istället.
Kram / Adhdpappan
