Tror de flesta med adhd har känner ett utanförskap.
Får otroligt mycket positiv feedback och det stärker mig att blogga. Många vill att jag ska pumpa på med alla adhd knep som finns och hur man kan leva med sin diagnos för att förenkla vardagen. Jag vill jätte gärna skriva massor men ibland tar luften slut då jag vid vissa starkare inlägg lagt en del fokus på det jag tycker är viktigt. Blir svårt trolla fram idéer och lösningar på allt då jag utgår ifrån var jag själv upplever är bäst för mig.
Jag känner mig utanför ramen av adhd. Känner mig så utanför ibland att jag tvivlar på min diagnos. Varför känner jag detta? Är det för jag inte bli bättre av tabletter eller är det för jag lärt mig allt jag ska än? Ne lära sig allt gör man inte då man kan utvecklas tills den dagen kroppen ska somna in. Det som får mig att känna detta är när jag ser många problem som många har pga sin diagnos. Jag känner mig för slö och död i kroppen och skallen för att passa in och många av problemet jag ser i olika adhd grupper exicterar inte hos mig. Är det för att jag endast har adhd och inget annat? Vad vet jag då jag bara känner efter och funderar på vissa saker. Kanske bara är sommaren med allt att göra som förvirrar mig.
Vad ska man göra om man har adhd då?
Skit i problem och sök inte upp problem hela tiden, men va inte alla till lags! Har andra problem som det skapat får det stå för dom och bara för att man har ett stark Adhdhjärta så betyder det inte att du ska ta smällen av andras problem. Du blir nämligen inte belönad mer än att sätta dig själv i klistret pga din impulsivitet.
Skapa inte ett fokus på tabletter utan jobba på struktur och annat istället. Säger inte att du ska strunta i tabletter bara att, se inte dom som lösningen på diagnosen. Läs på om tabletterna är alltid en bonus och diskutera med läkaren om vad som verkligen är bäst för dig. Långtidsverkande eller korttidsverkande är individuellt samt dosen. Själv har jag gått från 70 mg långtidsverkande till 5 mg snabbverkande vid behov. Och har då aldrig knappast innan i livet.
Bara för att man har adhd så betyder inte det att man får bete sig hur man vill är också att tänka på! Skyll inte på diagnosen och använd den inte som en sköld för misstag du gör. Många saker är inte adhd utan mer hur du är och hur du är fostrad och formad. Jag har ändrat massor med mig själv sedan diagnosen blev känd och sedan jag satte mins första blogga lägg har jag lärt mig massor som tex kontroll och att använda bromsklossar för precis allt!
Allt måste inte gå i 180 för alla är inte som mig har jag börja tänka sedan jag fick min adhd diagnos, en sak som får mig bromsa upp och tänka ett par extra gånger. Träna på att inte få saker eller att köpa saker på sekunden tex, en jobbig sak men förbannad nyttig för under tiden man inte spontan köper saker hinner man spana och kolla grejet noggrannare och rätt va det är finns det bättre alternativ med planering bakomliggande istället för impulsköp.
Gör inte allt på engång för det blir lätt pannkaka då. Därför skriver jag inte hela tiden om adhd tex, det blir sån stress och då försvinner annat viktigt lätt. Prioriterar saker och plocka bort de sakerna som inte är måsten. När saker är gjort då kan man gå till det andra inte så viktiga sakerna.
Välj rätt människor att umgås med som gerpositiv energi och inte den negativa. Välj bort energitjuvar då du har annat viktigt att sköta.
Kosten som vanligt, upprepar alltid detta med kosten! Tänk på vad du äter och vilka mängder du kastar i dig. Kosten påverkar allt i oss även adhd. Det blir svårt sova och orka saker om du lever på Coca Cola och energidrycker ja. Kost och träning är A och O! En sak jag själv tappat nu under sommaren men det gör nog många då man hellre väljer umgås med nära och kära.
Detta fick bli ett litet försök på skriva idag då jag kommit av mig och känner mig lite vilsen i ämnet för tillfället, eller så är det bara sommarn som dämpat ner än att skriva på om saken. Vill inte tjata ut bloggen om bara adhd men ska försöka skärpa mig:).
Kram alla läsare/ Jimmy Striger adhdpappan som har semester
Jag känner verkligen igen mig. Jag är 26 år och fick min diagnos för ett år sedan. Under hela förra året har jag förnekat min diagnos, skyllt på att det nog var tillfälligheter när jag gjorde testerna som gjorde att jag fick den ”perfekta” ADHD kurvan. Det är ofta saker som andra beskriver som jag inte känner igen mig i, men alla är vi ju olika och har som du skriver helt olika bakgrunder. Men många gånger är artiklar, speciellt såna skrivna av andra tjejer, väldigt slående. Jag känner mig alltid lite utanför, som att jag är med andra men ändå inte. Förut gjorde ensamhets känslan som det skapade mig rädd, men jag har nog lärt mig leva med det ävf om graden av hur jobbigt det är går upp och ner.
Bra inlägg tycker jag!