Hej på er,
vågen visade ännu mer än jag vågat fasa inför… 60,3 kg till mina 167 cm. INTE kul alls att ha gått upp över 1 kg på 1 vecka, när man ätit det som de andra ätit och tränat dessutom… Men förhoppningsvis är det vätska eller något… Jag känner varje millimeter av min kropp så igår kväll fick jag panik över allt fett som smygit sig till mig och bosatt sig elakt över hela min kropp.
Jag hoppas innerligt att det kommer lägga sig och försvinna inom några dagar, annars överväger jag nog seriöst att ta en deff-period.
Detta gjorde att jag börjat räkna kalorier igen, och nu känns läget under kontroll. Vet precis hur mycket jag äter.
En sak som är skönt är att jag inbillar mig att jag håller mig mätt längre på fettrik kost, och den mesta energin ska komma från fett när man äter enligt LCHF. Jag tror att jag ätit för mycket protein och för lite fett förut när jag provat att inte äta mer än 20 g kolisar per dag. Därför har jag inte mått så superbra när jag gjort detta.
B kommer nog bli rätt chockad om han får reda på att jag planerar att käka bacon till middag! Haha, jag som varit/är värsta hälsofreaket och så… Kort sagt kommer han nog bli rätt överraskad.
Det känns inte som om något är svårt just nu, och det är lustigt hur ens sinnestämning kan förändras på några timmar. Imorse kändes det som om jag inte ville leva mer – allt hopp var ute, jag kände mig tjockast i världen (även fast jag är normalviktig…) och jag hade ingen framtid utan det var lika bra att lägga av, ge upp. Men jag kan inte låta mig själv göra det. Att ge upp är samma sak som att förlora, och jag är inte här för att förlora, jag är här för att vinna, ta mig fram till det jag vill, mina mål som jag lever för.
På gymmet idag kände jag mig bara rastlös, ledsen och uppgiven, så jag hade svårt att koncentrera mig på övningarna… Körde lite halvhjärtat i slutet, vifta med hantlarna liksom, inte bra inte bra. Chinsen tröttnade jag på, dipsen var kul i alla fall. Dock var jag så trött på mig själv att jag tyckte att jag var tvungen att köra så hårt som det bara gick, och då blev jag bara för trött och ovillig istället, inget vinnande koncept.
Avslutade i alla fall med typ 15 min på löpbandet, promenad. Först då kunde jag känna att jag gjorde rätt, att jag mådde bra. Lyckan pulserade ut i armar och ben och hjärtat blev varmt och lysande, sjungande. Jag blev för första gången på länge lugn. Det var skönt. Men ändå så var klumpen i halsen och tårarna nära på väg hem igen, men resten av dagen har gått bra när jag vet gång på gång hur många kalorier jag äter, och lyckas hålla det. Kanske börjar lita på mig själv igen, att jag kan.