Att vara överviktig eller smal, har i mina ögon ingen betydelse. Självklart föredrar jag att vara smal, men det är min personliga tanke och vilja.
Men när vikten blir ett problem, en sjukdom, då är det inte roligt längre -Oavsett vilket håll vågen går åt-
Man försöker med alla medel att nå den vikt man vill, man äter speciell kost och tänker bara på den och inget annat.
Man stänger av allt runtomkring för att man är så otroligt missnöjd med sig själv, låter ingen se en, allra minst ens partner. DÅ är något fel! Helt fel!
Men man inser det inte, utan säger till sig själv att man har full kontroll över situationen och fortsätter i samma mönster, kanske djupare.
Man ser sin partner gräva en djupare och djupare grop för var år som går, men man ser fortfarande inte problemet. För problemet är ju inte min partner -den personen älskar jag ju mer än något annat- , problemet är ju jag så varför ska han/hon ta åt sig?
Åren går och man mår sämre och sämre, för man blir lixom aldrig nöjd med sig själv, man når aldrig den vikt man vill, när man väl har nått den så är man fortfarande inte nöjd.
Det är i detta läge som ens partner verkligen kämpar med att rista in i ens huvud att det inte är något fel på en, att det bara är hjärnspöken och att förhållandet tär, men man ser det inte, för man är så upptagen i sig själv, att man glömmer alla runt omkring.
När bägaren är nådd och allt är pannkaka, så står man där och är arg på både en själv och ens partner för att man inte försökte hårdare ihop för att lösa problemet. Varför kunde han/hon inte tvinga mig att prata med någon, varför tvingade personen inte i mig mat, varför sa han/hon inte mer saker som fick mig att verkligen kämpa för förhållandet? Varför?!
-Många frågor blir det och mycket aggression.
Men vikten är fortfarande ett stort problem, en skuld jag alltid kommer att bära med mig, en sjukdom jag alltid kommer att ha.
Sjukdomen har inneburit depression, ångest, ångestattaker, medicinering och en massa samtal, men tankarna ligger ändå alltid på vikten.
-Att ofrivilligt tappa i vikt som jag gjort de sista 4 dagarna är inte kul, jag har tappat 3,5 kilo på 4 dagar, just pga allt som händer i mitt liv, jag har ingen matlust, alla tankar och energi går åt till att ha ångest och må dåligt.
Men jag kämpar, för Caspers skull, han ser mig aldrig må dåligt om dagarna för det är kvällar och nätter jag ligger vaken och gråter…