Tankar..

Jag har varit väldigt frånvarande både från bloggen och facebook idag, har spenderat all min tid med familjen och sen bara tagit det lugnt och det har faktiskt varit skönt, har inte alls känt för att blogga -förns nu-.

Om sanningen ska fram så är det otroligt mycket som händer i mitt liv för tillfället, för mycket för att tas upp offentligt och väldigt mycket inom min familj. Så mina tankar och ork går just nu till mig själv, min man och vår son, resten får bara vänta. Det kan tänkas låta hårt, men jag har nog med mig själv redan. Jag har sedan tidigare en medfödd lungsjukdom –cystisk fibros– som jag får jobba hårt med varje dag i hela mitt liv, och sen på senare år har jag fått diagnosen depression och ätstörning (bulimi och anorexi). Jag har så sjukt jobbigt varenda dag med att ta mig igenom min första sjukdom -CF, att jag ibland ”glömmer bort” att jag även har andra diagnoser att tänka på. Ni som säkert redan vet vad CF är och vet hur den fungerar undrar säkert varför jag inte äter som jag måste för att må bra, det är just där depressionen och familjen kommer in i bilden.

Jag har en familj som är -för mig- en helt normal familj, vi bråkar, tjafsar, tappar ibland kontakten med varandra och dyker då och då upp för att återuppta kontakten vi tappade. Men vi skiljer oss ganska så bra också från mängden, jag har 3 syskon, en syster och två bröder (alla yngre) och två av dem tre har haft problem med droger, eller en har och den andra är otroligt stark att han tog sig ur skiten, den andra är fortfarande fast trots mängder av hjälp från både familj och kommun, men mottar den inte. Jag har föräldrar som skilde sig när jag var 15 år och det har också suttit sina spår, alla barn vill väl ha sina föräldrar under samma tak och kämpa ihop som en familj. Min syster har samma diagnoser som jag och några till kan läggas till på hennes lista, hon vistas dag ut och dag in på sjukhus och får både medicin och blod för att ens kunna orka med vardagen någorlunda -jag vet inte om hon nånsin kommer att bli bra igen-, häromdagen fick hon en lätt hjärtinfarkt (hon är 23 år gammal) och då insåg jag att livet är kort, för kort att göra misstag. Så jag pratade med min pappa om detta och bad han prata med min syster och finnas där för henne (observera att dem inte pratat på flera år), han grät i telefon och insåg då att han kunde ha förlorat henne. Sen min mamma, hon är i mina ögon en mes, en mes som inte klarar av att prata om det hon verkligen tycker och tänker, hon talar i gåtor och tror man ska förstå vad hon menar. Hon mår självklart dåligt för det som hänt oss allihop, men ska man släppa taget om sina barn när dem behöver en som mest??! Casper då? Tror inte du att han vill ha sin mormor? Aja, jag och min pappa har haft våra fajter, men Casper förde oss samman och fick mig att inse att det vi håller på med är töntigt, så för 2½ år sedan slöt vi fred och har sedan dess haft en bra kontakt.

Mina vänner har droppat en efter en sedan jag blev gravid (verkar hända alla gravida), men en enda ärlig och underbar person har stannar kvar och det är -Annso! Min stjärna och min stöttepelare. Jag hade en gång en allra bästa vän -Sandra, vi delade allt, precis allt. Vi hade varandra, men det var nån sorts hatkärlek vi hade. Men 12 underbara år fick jag vara din vän och jag glömmer dem aldrig. Önskar att du kunde finnas och stötta mig istället för att skjuta bort mig. Du skjuter bort mig pga min ätstörning och jag tycker det är fegt. En vän ska finnas där -oavsett vad-. Jag hade ALDRIG lämnat dig om du var i min sits, utan då skulle jag verkligen visa att du var min vän och att jag finns där.Jag tror inte att du skulle ha sett mig som en vän om jag lämnat dig när du hade det som svårast.

Jag vet att jag ser på mig själv som en fel och tjock person, jag vet att jag borde se det positiva, men i min värld så finns det inget bra. Allt jag ser är dåligt och äckligt! Det enda positiva som håller mig vid liv är Casper. Alla som känner mig vet att jag skulle ha lämnat denna plats för länge sedan om det inte vore för han. Så han håller min gnista uppe, och jag hoppas att den aldrig slocknar. För livet är surt, hårt och orättvist. Jag önskar att jag hade syskon som brydde sig om sig själva, en mamma som kunde prata och en f.d. vän som aldrig drog! Men jag jag vet att detta aldrig kommer att hända, så jag lever på med mitt liv och vi har planer på att antingen lämna stan och Västmanland eller att flytta till varmare breddgrader.

-Men fungerar det att fly?!