När jag satt hemma hos Annso i lördags så insåg jag ganska så plötsligt att livet faktiskt är kort, för kort! Jag är redan 25+ och har en son, alltså hallåå vart tog livet vägen lixom?!
Jag tyckte att jag var så ung och smart när jag var 20 år, men bullshit, jag var ju bara barnet själv. Men det inser man inte då utan tror att man kan ta dagarna lite som de kommer.
Det jag kommer att föra vidare till Casper är att han ska göra nästintill allt han vill innan han skaffar barn och binder upp sig i ett förhållande, för jag ångrar att jag inte har vart ute och rest mer, sett världen och fått vara ung. Men samtidigt är jag otroligt glad över vad detta liv har gett mig, det har gett mig en helt annan syn på livet, att man inte ska ta något förgivet, att man inte ska hoppas allt för mycket.
Så jag kommer att ge Casper en hel del guidning på vägen mot det vuxna och ganska så röriga livet då allt ska klaffa med jobb, ekonomi, familj, vänner, fritid, hobby you name it.
Det är inte lätt att vara vuxen, men det är helt underbart att få vara mamma till världens bästa underbaraste Casper!