Om sanningen ska fram och jag ska ”slippa” en massa frågor antingen via kommentarer i bloggen, på facebook eller samtal via mobilen så ska jag nu berätta för er varför vår vilja att flytta utomlnads är så stor.
Jag och Niklas blev tillsammans för 3½ år sedan, vi blev gravida med Casper efter två månader och vi valde självklart att ha han kvar, vi var överlyckliga och planerade hela vår framtid ihop <3. Jag och Niklas föräldrar kom överens ett bra ta den sommaren vi träffades, men sen när jag blev gravid med Casper så blev allt så mycket konstigare, som om de inte alls var glada för vår skull så vi (jag) började helt enkelt att tappa kontakten med dem, den dog ut ett bar tag. Sen när Casper föddes 3 veckor innan BF så ringde vi upp Niklas föräldrar och berättade vår glada nyhet, dessvärre var inte den känslan besvarad utav vi fick ett väldigt obekvämt och opassande svar tillbaka, så sedan den dagen ville jag inte ha Casper eller mig själv i deras liv. Men vi åkte dit ett par gånger under tiden Casper var 7 månader och sedan dess har dem inte träffat Casper, trots att dem varit i stan på besök. De har heller inte lyft luren för att ringa och fråga hur Casper mår. Allt detta pga. att dem inte gillar mig och jag inte gillar dem, så då vill dem inte vara dem vuxna i situationen, utan väljer då att inte alls träffa han. Jag och Niklas har pratat om detta och vi har valt att berätta sanningen för Casper den dagen har blir tillräckligt stor och funderar över varför N föräldrar inte vill finnas i Caspers liv. Jag tänker inte ljuga. Sen under hela graviditeten så hade jag varit osams med min pappa sedan 3 år tillbaka och fortsatte så tills C var runt 8 månader, då drog jag mig själv i kragen och sa att nu ska jag inte hålla C borta från sin morfar (även om han själv inte visat intresset), så sedan den dagen har jag varit sams med min pappa på vårt sätt, han är lite speciell och jag har lärt mig att leva med det, han finns där om jag vill prata eller om han vill träffa C och det är viktigast. Min mamma fanns där under min graviditet, men vi har alltid varit osams och sams i omgångar, men vi försöker verkligen att vara sams, men hon är lite rädd och orkar inte vara sams med alla 4 barnen samtidigt. Hon tar gärna parti fast hon inte säger det. Vi har det ganska jobbigt ihop, men vi kämpar, hon är ju trots allt min mamma -Caspers mormor! Min syster, ja, säga vad man vill om henne, men hon är speciell. Hon har ett hjärta av guld, väldigt lätt att lära känna, men hennes brister är större och det gör att vi bråkar väldigt ofta och det påverkar Casper, han saknar sin moster och pratar om henne ofta (men inte nu längre), men sen hon valde att leva i sina lögner och påhittade liv så valde hon även bort mig och min familj så C frågar inte efter henne nå mer. -Sorgligt men sant- Min mellersta bror har flytt stan och jag förstår han, det finns inget att hämta här, så han träffar jag inte lika ofta som jag skulle <3 . Min minsta lillebror finner jag inga ord till, jag kan bara säga att Casper saknar dig och behöver dig, men du kommer komma tillbaka och det är när du fått hjälp, vi väntar på dig *älskar dig*.
Jag har på grund av allt detta skit gått in i en depression och med den medförde det även en ätstörning som nu gör att jag inte alls orkar eller vill något. Sen att jag i grund och botten redan har en kronisk lungsjukdom gör inte saken bättre. Jag är nu sjuk i lunginflammation för andra gången på två månader. Mina ”vänner” lever sitt liv och jag har inget att hämta här, varken vänner, familj, syskon, mor-farföräldrar ställer upp. Vi har svårt att hitta mig och Niklas, vi gör aldrig något ihop eftersom vi aldrig har någon som vill vara barnvakt, ingen älskar varken mig eller C tillräckligt för att jag och N ska kunna få vara på tu-man-hand. Det är alltid ursäkter till varför dem inte kan vara barnvakt -hatar sånt!
Just därför så känner vi inte att vi har något kvar här! Vi vill börja om, starta om på nytt, med vårt liv i ett helt annat land i en helt annan världsdel, för varför säga att ni kommer sakna oss när ni ändå aldrig vill träffa oss eller bara ta med Casper på något äventyr!? Kom inte med en massa snyft bara för att vi valt att flytta.
-Nu fick jag lätta mitt hjärta, hoppas ingen tog illa upp utan mer förstod hur jag mår i allt, jag är den som står och tar all skit! Sen går det ut öve rmin familj och det är inte rätt emot nån av dem <3
-Jag älskar dem så mycket att jag gör allt för dem!
Varför flytta utomlands o inte bara till en annan stad? Man kan inte fly från hjärnspöken.
Riktigt trist att höra din situation och hur du mår. Förjävligt att folk beter sig som dom gör och att ett barn inte kan betyda mer än vad dom gör för vissa personer. Hemskt att familj kan behandla en som dom ibland gör men tyvärr så är inte FAMILJ allt, blod är trots allt bara blod och kanske det är lättare att förlåta blod ibland än vanligt folk, så är det väl oxå därför man tar åt sig mer när eget blod behandlar än dåligt än en vän.. tex.
Hoppas ni löser allt, hoppas du och N hittar tillbaka till varandra, hoppas att lilla Casper inte drabbas för mycket av all denna kaos utan kan få ett fint liv som är HARMONISKT än bara leva kring krig och bråk.. Hoppas att ni finner ert drömland, drömhus och drömliv!
När flyttar ni? Har ni hittat nått? Det känns som Thailand eller?
Kram