Någon sa att man bör lägga ner 10.000 timmar på något för att man ska bli bra på det. Jobbar man heltid med det betyder det att det kommer att ta fem år, minst. Då kanske man är bra, men kanske inte bäst? Någon annan sa att det tar tio år. Jag tror att det handlar om ett livslångt lärande och ständig utveckling.
Det känns både motigt och uppmuntrande att inse detta. Det tar tid att lära sig något. Det MÅSTE ta tid att bli bra på något. I skrivandet handlar det dessutom om att hitta ”sitt” sätt att göra det på. Här måste jag dela Inga-Lina Lindquists inlägg på Debutantbloggen förra veckan. Riktigt bra – bland annat om att fånga sig själv hellre än att fånga en trend.
Jag var bra på det jag gjorde en gång. Jag fixade uppgifterna, ofta innan utsatt tid och ofta med gott resultat. Jag var nog en hyfsad chef och jag sa sällan nej. Det var slit och hårt arbete som tog mig dit. Och jag förväntar mig inget annat nu när jag kämpar med mitt författarskap.
Därför blir jag lite oroad av Jenny Strömstedts krönika i Expressen den 15 februari. Hon skriver om den nya generationen som vill glida genom livet, som känner efter och väljer bort hårt arbete. Om du inte läst den, gör det. Den har delats över 45.000 gånger. Intressant. Kommer den yngre generationen att vara bra på något? Vart tar det oss?
Jag kanske skulle räknat timmarna som jag lagt på mitt skrivande. För att se hur långt jag kommit? Eller kanske inte?
Och även om det ibland känns som att simma uppströms, så ibland händer det att man får flyta med också. 🙂 Det är då alla timmarna betalar sig. Det är viktigt att komma ihåg.
