Det märks att sommartid är lästid. Det märks att Bara människor hittar hem till sina läsare. Jag får dagligen fina meddelanden och bilder på boken i olika miljöer. Helt fantastiskt! Så roligt att ni gillar Bara människor, att ni vill ha en fortsättning. Jag är rörd, glad och nöjd att få beröra. Tack! Och hoppas ni alls får en fortsatt härlig sommar!

Pia Davidsson debuterade förra våren med Så tuktas en svinpäls och efter sommaren kommer hennes andra roman, I likets vänkrets, som är en fristående fortsättning. Där får vi fortsätta följa de tre vännerna; Veera, Miriam och Erika.

För att få mer läsinspiration inför sommaren har jag ställt frågan till Pia – Vad ska du läsa i sommar? Och jag fick en lång och varierande lista. Jag hoppas du unnar dig lite skrivtid också Pia!

”Åh Anne, de här böckerna VILL jag hinna läsa… ”

• Hitta hem, Susanne Bill
• Min är hämnden, Varg Gyllander
• Croissants till frukost, Annika Estassy
• När Finland var Sverige, Herman Lindqvist
• Äntligen senior, Staffan Öberg
• Att skriva, Stephen King
• Tusen och en natt
• Tills kärleken skiljer oss åt, Anna Lönnqvist
• Freudland, Mattias Leivinger
• och slutligen Till döden skiljer oss åt, Inger Elfberg

Det blev throwback thursday på riktigt igår när ett stort gäng av oss från gamla Rikta Kommunikation träffades. Ingen hade blivit äldre, ingen hade ett endaste grått hår, alla var sig lika och lika förbaskat kul var det att ses igen. Det var något alldeles unikt speciellt med Rikta, på den tiden.

Det är lite mer än fjorton år sedan firman slutade existera. Känns som två år när vi ses igen. Devisen Rikta-forever lever fortfarande kvar. Vi mindes Bad Blumau, kaffemaskinen, hockeyspelet, Londonresa, NY-studeibesök, cola-kylen, Gunnars alla tal och mycket mer. Det enda som minner om att det var länge sedan är de analoga fotoalbumen som Kattis hittat på vinden och släpat med. Maria förbarmade sig över de ålderdomliga dokumenten och har lovat digitalisera. Yippie!

För er som inte minns eller hört talas om Rikta. Vi var BÄST! När det begav sig.

Till alla jag inte hann prata färdigt med – hoppas vi ses igen! Snart. Om inte på middag, så kanske över en kopp kaffe. Jag har tid, sitter ändå bara och filar på mina manus nu för tiden. 🙂 Åter igen, jag är så tacksam för throwback thursday, det är något alldeles speciellt och unikt att haft förmånen att ha jobbat med många som idag tillhör Sveriges absolut bästa!

Två gamla Riktaiter – Ola och Nina

Visst, man måste våga ge sig hän ibland för att det ska hända lite saker i livet. Det vet man väl! Och jag tycker väl att jag är rätt modig – ibland. Och att det händer roliga saker i mitt liv – ganska ofta.

Men så möter man sin överman/kvinna. Igår träffade jag Ove Sandström, mannen bakom ”Hur gör djur?” och mängder av scenkreationer. Bland annat har han gjort kläder till ABBA, Zarah Leander, hur många schlagerartister genom åren. Han talar ALLA språk flytande, och han kan ALLT om djur och säger sig ändå aldrig ha haft en dröm om vad han vill göra. Han har bara gjort! Kul att träffa Ove, kul att höra, och kul att få klämma på gammal ABBA-rekvisita. Ove är definitivt galen – smått galen – så där som alla borde vara. Tack Anna-Karin för en absolut FAB kväll!

Och idag har jag vinkat till fina författarinnan Åsa Hellberg, som släppte sin nya bok En liten värld. Vinkat till Åsa där hon satt i ett skyltfönster och såg snygg ut. Galet? Ja kanske! Men roligt! Nu längtar jag efter att få börja läsa Åsas nya bok.

Igår fredag började jag diskutera utgivningsplanen för bok nummer två med min förläggare. Och senare på eftermiddagen skickade jag mitt manus till min redaktör. Och JA jag får jobba med samma redaktör som för Bara människor. Hurra!

Och sen infann sig en alldeles extraordinär men väldigt konstig känsla. Jag är manuslös, för första gången på över ett år. Jag har ingen historia som jag längtar efter att få förfina, formulera eller utveckla. Intrigerna är på plats och karaktärerna får vila de också.

Tid över till annat? Ja, tre avsnitt av House of Cards, yogaworkshop på fina Mamita, rensat garderober OCH gjort rawfoodbollar. Fixat nya växter, köpt tulpaner, skurat lådorna i kylskåpet och sen bläddrat i nya Tara. Det känns som hjärnan fått sportlov.
Men funderar på att börja skriva på trean…. Kliar lite i fingrarna. Nästa vecka ska jag på lite roliga researchäventyr. Berättar mer sen.

Fler har frågat efter titeln på bok nummer två: kom farande över raderna bara sådär. Och den är jag riktigt nöjd med.

Läs lördagens artikel i DN, om bokkedjan Foyles framgångsrecept för överlevnad i en värld där mycket präglas av idéen om att kunderna bara vill ha nytt och låga priser. Den är precis vad jag väntat på. Beviset på att boken lever, efterfrågas och bidrar. Dessvärre går det inte att länka till artikeln. Inte ännu. Men det räcker egentligen med att läsa ingressen. Där står det ”Med stor bredd och kunnig personal går det att överleva”, säger bokkedjan Foyles vd Sam Husain till DN.

Förra veckan besökte jag några bokhandlare här i Stockholm. Min bok var slutsåld, fick jag veta. Vi småpratade lite med personalen och jag fick klart för mig att ingen av dem jag pratade med egentligen visste något om min bok. Men slut var den. En trevlig tjej sa att de skulle beställa fler, en annan sa att ”då får väl folk köpa den på nätet då,” varpå jag frågade om de inte ville sälja böcker. Kvinnan såg rätt irriterad ut över den frågan och något svar fick jag inte. Men jag såg mig omkring i butiken och konstaterade att ”nej, det vill de nog inte.” Bokhandeln håller på att krympa sig själv, slimma sortimentet till att bara inkludera nyheter och storsäljare. Ytan ekar tom.

Jag kan inte för mitt liv tro att det är så här kunderna vill uppleva sina bokhandlar. Och att jag – som författare – skulle känna mig motiverad att gå hem, ägna hundratals timmar åt att skriva nya historier, när bokhandeln och dess personal är ointresserad, det känns ju galet. De här bokhandlarna håller på att göra om sig själva till skyltfönster för nätbokhandlarna. Hur smart är det?

Nej, jag blev glad när jag läste om Foyles. För det är precis vad böcker handlar om. Att ge kunderna den upplevelse av boken och berättelser som kunderna vill ha. Då säljer allt. Till nästan vilket pris som helst.

 

Så drabbades också jag av den där resa-bort-längtan. Den där känslan som alla pratar om ska komma när man blickar ut över ett grått och trist landskap, när temperaturen ligger stadigt runt nollan och allt växande saknar löv. Jag har sagt att jag inte bryr mig för jag har så mycket roligt att göra, men så lägger Jossan ut bilder från Isola di Coco i Kerala och jag längtar genast tillbaka.

Tanken på att kliva ur sängen klockan sex, sätta fötterna i ett par flip-flops och ackompanjerad av fågelkvitter, musik och böneutrop från minareterna, samtidigt som solen letar sig över horisonten och fiskarna drar upp sina båtar på stranden och  sakta gå mot shalan. Den lockar. Att sen ligga där på mattan en stund, se örnarna sväva mellan träden och låta kroppen värmas upp. Det är magiskt.

Och en bild räckte för att jag skulle längta tillbaka. Ersättningen blev en yogaklass på bästa Yogashakti med bästa Marianne. Så vad är väl en bal på slottet?

Nästa måndag, den 10 februari mellan kl 19-20, bokpratar jag på Alviks bibliotek. Jag tänker berätta lite om mig själv 🙂 men också om varför jag skriver, hur jag skriver och vad som inspirerar mig. Naturligtvis ska jag berätta lite om Bara människor också, och kanske (bara kanske) kan jag avslöja lite om fortsättningen. (Som dessvärre fortfarande är utan titel – även om jag börjat bearbeta en.)

Dessutom kan jag berätta om allt arbete som ligger bakom, om våndan av att bli publicerad och om vad som händer när boken äntligen finns på riktigt.

Bara människor har bara funnits i ett halvår men många har läst och jag har fått tillfälle att möta både nyfikna som längtat efter att få läsa, och de som läst. När vi ses ska jag berätta hur det känns att få läsarreaktioner, om hur min historia engagerar och hur kul det är att möta läsare.

Jag hoppas vi ses! Välkomna!