Ja nu får det vara nog
Veckans tema är med tydlighet; klarspråk, städa upp. Det rensas upp i FIFA, vår statsminister efterlyser personligt ansvar i skolan (huj!) och polischefen i England vill att hans konstaplar ska banta för att kunna springa efter bovarna. Ord och inga visor. Det städas i vårgarderoberna. Ut med det som inte fungerar. In med nytt.
Även hjärnkontoret behöver ibland städas, och mitt i mina funderingar dök den här texten ner som en käftsmäll. Tack Elaine Eksvärd för en insiktsfull krönika i Damernas Värld som jag idag trillade över. Du har så rätt. Det är dags att ta sig ur det trista jämförelseträsket och skaka av sig känslan av att ”alla andra är och kan så mycket bättre.”
Trots att jag är vuxen och väl medveten om att jag är jag – inte kan jämföra mig med andra, så händer det ändå att jag trillar dit. (Har just haft en period av detta.) Jag tittar på alla glada, vältränade, positiva, begåvade människor och tänker jaha, ja, jag borde också, eller varför kan inte jag… vad det nu kan vara.
Så alla påminnelser är bra. Din Elaine, var extra välskriven. Alla ni andra, läs den. Jag tror till och med att jag skriver ut den och sätter upp den på min anslagstavla. Jag är jag – och du är du. Vi är alla olika. Och jag är väldigt glad för det. Och när någon annan mår bra, och lyckas så är jag den första att gratulera. Ikväll ska jag fira författarkollegorna Lars Rambe och Håkan Lindgrens nya romaner. Hurra för dem!
50 och mot strömmen
Jag fortsätter fundera över vad som händer när man fyllt 50. Jag googlar, läser och söker tips. Det är inte nog med att arbetsmarknaden har förutfattade meningar om vad en 50-åring kan bidra med. Jag upptäcker att det finns oskrivna regler för hur en 50-åring ska leva och bete sig. Ät sunt och börja cykla, tipsar en tidning. Använd inte bikini, är en annan.Kortkort är inte att tänka på, då bör man helst vara under 35.
”Livet är inte slut vid 50”, är rubriken på en artikel i DN. (!) What!? Vem har trott det?
Gymnastikskor ska man sluta med vid 44, genomskinlig chiffongblus vid 40 och läderbyxor vid 34. Hästsvans kan man ha till man blir 51. (Allt enligt en undersökning som 2000 brittiska kvinnor svarat på.)
Så den andra sidan. Femtio är det nya trettio. Om det nu är siffrorna som är viktiga, så varför inte.
Jag minns min mormors femtioårs-dag. Så gammal hon var. Min mormor yrkesarbetade aldrig, hon skötte hem och fyra barn och nio barnbarn. Hon bakade goda bullar och var vådligt rädd för åska. Hon var snällheten själv. Inte ens uns av vassa armbågar där inte. På sin 50-årsdag hade hon varit hos frissan som lagt håret på henne och hon bar en ny fin blommig klänning. Min mormor ägde inte ett par byxor. I min garderob hänger jeansen på rad.
Dags att sätta ner foten, förklara krig mot förutfattade meningar. Jag tänker inte klippa håret, tänker fortsätta gå i gympadojjor och tunna blusar. Och jag kommer att använda bikini i sommar när det blir varmt i vattnet. Och vad avser arbetsmarknaden så tänker jag fortsätta skriva böcker så länge fingrarna hänger med.
50+ och stolt över det
Det här med ålder. Vilket gissel! Alla vill var unga. Men det är dags att vara tydlig, att komma ut. Jag är 50+. För min del betyder det att jag har ett hav av erfarenhet att ösa ur, att jag har vuxna barn och att jag lagt behovet av att göra karriär på hyllan. Däremot är jag nyfiken på livet, jag älskar att planera för framtiden, lära mig av de som är yngre och är hjärtligt tacksam för att jag har förmånen att få göra det jag tycker är roligt i livet (mitt författarskap).
Men yngre är bättre än äldre i vårt samhälle. Oavsett vad vi pratar om så är det sällan 50+ prioriteras före en yngre kandidat. I media, på arbetsmarknaden, i urval av olika slag. Åldersdiskriminering är ett faktum. Den finns överallt i vår vardag. Och inte minst i mig själv. Vill inte. Jag som alltid har sett mig som en del av ”ungdomskulturen” har plötsligt hamnat i en annan kategori. Ooops!
Med denna insikt förklarar jag mig med stolthet som 50+. Jag bestämmer mig för att arbeta MED istället för MOT, att göra 50+ till något attraktivt. Därmed inte sagt att jag kommer att glädjas med varje ny rynka, grått hår eller vallning som uppträder. De yttre attributen kan förändras, däremot ska jag stå upp för attityden. Det är häftigt att vara 50+. Jag ska sluta gömma undan min ålder, njuta av det faktum att jag är vuxen nog att fatta mina egna beslut. För jag har väl aldrig känt mig så FRI som nu. 50+ är rock´n roll. Med det önskar jag alla en skön maj-helg!
Jag är en genre
Vit kvinna bor i förorten med sin man. Barnen är vuxna och har flyttat hemifrån. Hoppade av karriären efter en tids sjukskrivning för utmattningssymptom. Frilansade som konsult, letade efter glädjen i livet och fann skrivandet som numera är en passion. Givit ut två romaner, skriver på en tredje. Har gjort en andlig resa. Är oftast glad, tränar och njuter av livet som 50+.
Jag är en genre, dvs lätt att förutsäga och placera i ett fack. Lätt att sortera in i en kategori, eller i en bokhylla. Lägg till lite intriger och spänning, kanske lite sex och några mord. Sen kan vi bestämma var vi ska placera karaktären och dess historia. Historia, deckare, spänning, samtid.
Men jag skriver inte i en given genre. Kanske för att jag är en själv, och är trött på mig själv? Men så mycket roligare det är att ge en historia ett annat perspektiv, eller integrera en samhällsfråga, eller en samvetsfråga. Jag vill underhålla men samtidigt väcka tankar, ta läsarna till nya platser och möta annorlunda människor. Utmana lite. Nytt men samtidigt med stor igenkänning. Lärorikt och tänkvärt.
En kulturrecensent problematiserade och tyckte att jag kanske ironiserade över livet i en småstad. Ett sätt att få läsaren att reagera? Hon kanske hade rätt, för vad händer när människor möts och sanningarna man burit på helt plötsligt utmanas? Bär vi inte alla på förutfattade meningar?
Genre möter genre. Tes möter antites och blir till syntes, en ny genre. Det är aldrig lätt att bryta mark, men jag måste skriva det jag skriver. Att anpassa orden för att få plats i bokhandeln vore som att trycka in en fyrkantig kloss i ett runt hål. Det räcker med att jag själv är rund, mina historier har alla former.
300 A4-sidor senare
Jag får ofta frågan: om jag alltid har drömt om att bli författare? Svaret är nej. Jag hade inte en tanke på att bli författare, förrän jag insåg hur svårt det är att skriva en bok. Låter kanske lite knäppt! Men så var det.
Jag gick min första skrivarkurs på Skrivarakademin 2008 och insåg då att jag inte kunde någonting om att skriva skönlitterärt. Och det gav mig väldigt mycket energi. Jag hittade något som jag ville lära mig. Efter det läste jag Litteraturvetenskap under ett par år, med fokus på kreativt skrivande, för att fördjupa mig. Jag ville verkligen försöka förstå. Och att plugga i vuxen ålder, för att det är roligt, det var en riktig kick.
För mig har det varit hårt arbete att lära mig hur man bygger upp en historia, hur man gestaltar och hur en karaktär blir levande. Med det inte sagt att jag kan, men jag tränar och lär mig. Vill lära mig mer. För mig var det en utmaning att försöka förstå hur ett manus blir till och att orka hela vägen. Det krävs tålamod och uthållighet för att få ihop en historia på runt 300 A4-sidor. Men nu vet jag att det går, att jag kan.
Och det där sista tänker jag på varje gång jag slår ihop en bok. All den tid, och den energi som författaren lagt ner på alla dessa rader, och så slukar jag den (ibland på ett par dagar). Varje rad borde läsas med andakt, sugas in genom porerna. Nej, skämt å sido – grejen är väl, som författare, att bli läst.
Efter jul fick jag några recensioner som var lite ”mellanmjölk”. Då var jag inte så glad. Men den här veckan har varit desto roligare. Flera fina meddelanden från personer runt om i landet som läst mina böcker. Tack snälla ni! Det är ni som får mig att fortsätta skriva.
